Röda trådar

… en uppsats som försöker reda ut en del av komplexiteten i David Cronenbergs filmer.

Inledning

Jag har länge haft ett intresse för den kanadensiske regissören David Cronenberg och hans filmer. Detta intresse ledde för ett år sedan till att jag skrev en mindre uppsats som behandlade Cronenbergs bildspråk och under arbetet med den uppsatsen insåg jag att Cronenbergs filmer är betydligt mer komplexa och har fler bottnar än vad jag från början trodde. En önskan att försöka reda ut dem en smula växte fram.

Det är i den meningen denna uppsats har sin grund.

Syfte

Cronenbergs filmer uppvisar en ovanligt stor konsekvens och denna uppsats strävar efter att försöka klargöra något av vad denna konsekvens bygger på. Att hitta och belysa röda trådar, gemensamma teman och återkommande, liknande rollfigurer ur hans filmproduktion är denna uppsats syfte. Kunskap om dessa teman och denna konsekvens kan kanske ge åskådare en djupare insikt i Cronenbergs filmproduktion vilket kan leda till en ökad förståelse av hans filmer.

Metod

Efter att avgränsningar, material och också Cronenbergs historia har redogjorts för, kommer den egentliga uppsatsen att inledas. Detta gör jag genom att ta mig an filmerna, en efter en. Eftersom jag kommer att rikta in mig på återkommande teman och dylikt i filmerna kan man påstå att min undersökning hamnar under facket auteur-studie, vilket också är sant. Det är den lämpligaste metoden för mitt syfte. Varje filmavsnitt inleds med en redogörelse för handlingen i respektive film innan själva den tematiska diskussionen tas upp. Genom att grundligt arbeta mig igenom Cronenbergs filmer hoppas jag kunna koppla ihop likheter och återkommande teman som prövas och utvecklas och redogöra för dem klart och tydligt. När filmerna är redogjorda för kommer jag, i en tematisk redogörelse, att diskutera vad jag har funnit och gå in djupare på vad dessa saker innebär och har för eventuella ursprung. Sedan kommer jag att runda av arbetet med en sammanfattning av mitt resultat i en slutdiskussion.

Avgränsningar

Eftersom arbetet har som syfte att visa upp genomgående teman hos David Cronenberg kommer alla hans filmer att tas upp, med några undantag. Dessa undantag är följande: Filmerna Fast Company, M. Butterfly och Crash och dessutom alla Cronenbergs kortfilmer, tv-avsnitt och reklamfilmer. Långfilmerna finner jag inte nödvändiga för arbetet och kortfilmer och tv-avsnitt och dylikt är omöjliga att få tag på i Sverige.

Material

Det har inte skrivits så många böcker om David Cronenberg. Det kanadensiska filminstitutet släppte 1983 en bok kallad The Shape of Rage som är en samling med sju essäer av olika filmkritiker och som avslutas med en ganska omfattande intervju men Cronenberg själv. Essäerna närmar sig Cronenbergs filmer på en mängd olika sätt, inte bara som hyllningar och smicker utan även med kritik och då främst från en av Cronenbergs stora kritiker, Robin Wood.

Intervjuboken Cronenberg on Cronenberg är en del i en serie böcker innehållande samlade intervjuer med olika filmskapare. Intervjuerna med Cronenberg är gjorda vid sex olika tillfällen under tiden 1984 till 1991 och verkar, från Cronenbergs sida, väldigt öppenhjärtliga.

A Delicate Balance är en kritisk biografi om Cronenberg sammansatt av Peter Morris. Denna är den senaste av böckerna om Cronenberg och behandlar alla filmer fram till och med Naked Lunch och mycket av materialet från de tidigare texterna återkommer och återanvänds. Som en sammanfattning av Cronenbergs liv och filmer är den utmärkt.

Utöver dessa böcker finns ett par tre stycken engelskspråkiga nyutgivna verk till om Cronenberg och hans filmer och några tryckta på andra språk. Inget som jag har hunnit ta del av till detta arbete tyvärr.

På Internet finns det mycket material om David Cronenberg och hans filmer. Eftersom det ofta är dåligt med källhänvisningar och dyl. i Internet-texter har jag inte använt mig av några av de uppsats eller essä-liknande texter som finns där, däremot har jag tagit en intervju med Cronenberg i beaktande. Denna intervju är för säkerhets skull bifogad efter uppsatsen ifall den är flyttad från den internetadress den hämtades från. Intervjun är hämtad från en amerikansk underground-tidning, KGB, som jag inte lyckats få tag på i någon tryckt version tyvärr.

Cronenberg – Historik

David Cronenberg föddes den 15 Mars 1943 i Toronto, Kanada. Han började tidigt att skriva och skicka in science-fiction berättelser till olika tidningar, men han fick aldrig något publicerat. På University of Toronto studerade han science med ett specialintresse i biokemi men övergav det efter ett år och började istället studera engelsk litteratur. Under tiden vann han The Epstein Award för en novell han skrivit och vann senare också The Gertrud Lawler Scholarship för att han gick ut som etta på sitt universitet. Cronenberg var inte särskilt intresserad av film vid denna tid men av en händelse såg han en film gjord av en klasskamrat, fann den mycket spännande och bestämde sig för att själv prova. Han började med att ingående studera de tekniska aspekterna med film och umgicks också på sin fritid med kameramän för att lära sig allt om yrket. Därefter vågade han sig på att göra sina första kortfilmer, Transfer 1966, och From the Drain 1967. Han tog sedan ett sabbatsår från skolan och reste runt i Europa men återvände och återtog sina litteraturstudier och sitt filmande 1968. Efter Stereo 1969, som var hans första längre film bestämde sig Cronenberg för att avbryta sina studier för gott och satsa enbart på filmandet. Han gjorde ytterligare en film, Crimes of the Future 1970, och började sedan jobba för den Kanadensiska televisionen. Under tiden förberedde han det som 1975 skulle bli Shivers.

Efter Shivers och den efterföljande filmen Rabid blev han (ö)känd som The Baron of Blood och andra lika talande epitet, vilket han i början av karriären också hade uppmuntrat men sedan fick ångra eftersom han ibland inte togs på allvar. Inte förrän efter Scanners succé i USA började Cronenberg få både god kritik och publik och det riktiga genombrottet hos kritikerna kom med nästa film, Videodrome. Efter det har han gått från klarhet till klarhet. Hans största succé har varit The Fly, en nyinspelning av den gamla 50-tals klassikern, som hittills spelat in mer pengar än alla hans tidigare filmer tillsammans. Efter The Fly gjorde han inte det väntade, att fortsätta en kommersiell karriär, utan tog de pengar han tjänat och producerade ett eget projekt, som han annars aldrig hade fått göra. Filmen om de två tvillingarna och gynekologerna Mantle, Dead Ringers. Efter Dead Ringers gick Cronenberg vidare på den smala vägen genom att ta sig an projektet att göra film av William S. Burroughs skandalomsusade och, för några år i USA, förbjudna roman Naked Lunch. Sedan gjorde Cronenberg filmen M. Butterfly, efter ett drama av David Henry Hwang, en film som saknade de tydliga teman som Cronenberg brukar hålla sig till och som också gick ganska obemärkt på biograferna, kanske just på grund av denna avsaknad. Även hans nästa film Crash frångick till stor del hans tidigare teman men den höjde ändå många röster på grund av dess många och grafiska sexscener.

Vad framtiden har att bjuda vet bara Cronenberg själv men han är, vid tiden för denna uppsats tillverkan, under arbete med ett projekt vid namn eXistenZ, som vanligt med manus av honom själv.

Filmerna

Stereo

En institution kallad The Canadian Academy for Erotic Inquiry undersöker vetenskapsmannen Luther Stringfellows teorier. Sju testpersoner utsätts för hjärnoperationer vilket tar bort deras talförmåga men tar fram och förstärker telepatiska krafter hos dem istället. Relationerna mellan det fysiska och det mentala visar sig dock vara mycket starkare än vad forskarna väntat sig och konsekvenserna av försöken blir tragiska. De telepatiska upplevelserna visar sig vara utmattande och smärtsamma, en försöksperson upprörs och oroas så av dem att han borrar ett hål i sin skalle. Försökspersonerna blir introverta, våldsamma och slutligen självmordsbenägna och flera av dem dör.

Redan i Cronenbergs första försök till långfilm så berörs kroppen och medvetandet och förhållandet mellan dessa. En operation gör så att talförmågan förstörs, men behovet att kommunicera och göra sig förstådd skapar en telepatisk förmåga hos försökspersonerna. Tankekraften förstärks sålunda och det leder till en obalans mellan kroppen och medvetandet. Den telepatiska kraften visar sig vara mer plågsam än användbar och dessutom skapar den isolering eftersom försökspersonerna inte längre behöver se eller röra vid varandra fysiskt. Allt detta gör de istället med telepati.

Luther Stringfellow, forskaren som har hittat på operationstekniken medverkar inte i själva filmen. Hans teorier finns dock där och utnyttjas. Teorin går ut på att, med hjälp av operation, försöka stärka medvetandet, och det visar sig snart också att det fungerar. Biverkningarna är dock inte med i beräkningarna och detta leder till lidande och död för försökspersonerna.

The Canadian Academy for Erotic Inquiry är en institution befolkad av kalla, osynliga forskare vars jobb är att övervaka och fortsätta testerna på försökspersonerna. De rapporterar sedan sina observationer torrt och sakligt på filmens ljudband. Filmen saknar för övrigt helt diegetiskt ljud, all dialog är i voice-over.

Telepatikrafterna i Stereo uppkommer efter en hjärnoperation och förstärks sedan med hjälp av droger. Telepati är även något som Cronenbergs favoritförfattare William S. Burroughs tar upp vid flera tillfällen i sin bok Naked Lunch som Cronenberg vid flera tillfällen erkänt sig vara inspirerad av. Dessa övernaturliga egenskaper ger Burroughs till några tunga drogmissbrukare som kommit så långt i sitt missbruk att de har utvecklat telepatiska krafter för att hjälpa dem att skaffa knark och utöva makt över svagare narkomaner. Precis som Burroughs demonstrerar Cronenberg maktfunktionen i den telepatiska kraften och obehaget och smärtorna av att bli utsatt för den.

Crimes of the Future

Utspelas i framtiden. Miljoner könsmogna kvinnor har dött av en sjukdom kallad Rouge’s Malady (Rouge’s sjukdom). Det är en sjukdom orsakad av smink, upptäckt och utsläppt av den galne dermatologen Antoine Rouge. Sjukdomen leder, innan döden, till att en sörja börjar rinna ur öron, ögon, näsa och mun på de smittade. Denna sörja är, konstigt nog, mycket tilldragande och folk dras till att lukta på och slicka i sig den. Sörjan i sin tur smittar dem som inte kan hålla sig ifrån den med en psykisk sjukdom som ger kraftig livsångest.

Antoine Rouge är sedan länge försvunnen men hans lärjunge Adrian Tripod håller igång Rouges institution The House of Skin. Tripod är smittad av den psykiska sjukdomen och han går från institution till institution på jakt efter en lösning, dels på världsproblemet, dels på sin egen, av sjukdomen uppkomna, livsångest. Tripod träffar på dessa institutioner flera män som på grund av smittan har börjat utveckla nya, men helt funktionslösa organ på sina kroppar. Detta kallar de kreativ cancer.

Tripod blir kontaktad av en hemlig grupp av heterosexuella pedofiler som har funderat ut en egen lösning på världsproblemet. Lösningen är att göra en förpubertal flicka gravid och på så sätt gå runt Rouge’s Malady. En flicka kidnappas och Tripod får uppdraget att befrukta henne, men Tripod tvekar inför flickan eftersom han känner ytterligare en människas närvaro. Närvaron av hans läromästare Antoine Rouge som verkar ha återfötts i den lilla flickans kropp.

Medvetandets försök att förbättra kroppen, i detta fall med kosmetika, leder till kroppens revolt, Rouge’s Malady. Denna i sin tur smittar folks hjärnor och gör dem psykiskt svaga. Medvetandets kamp mot kroppen som slår tillbaka på medvetandet.

Det finns också en kamp på ett mer implicit plan i filmen. Moral mot överlevnad. Skall Tripod se överlevandet av kroppen som viktigast eller är det medvetandets moral som bör efterlevas? Ett val han tvingas till när han kontaktas och får det tveksamma uppdraget av de heterosexuella pedofilerna.

Antoine Rouge, är, precis som Luther Stringfellow i Stereo, frånvarande hela filmen igenom, men är samtidigt den som är ansvarig för smittan som har lamslagit samhället. Vad hans ursprungliga syften med spridandet av denna smitta var, framgår inte, men filmen avslutas med att han intagit kroppen på den flicka som tillsammans med Tripod skall rädda mänskligheten. Han har skapat ett enormt experiment och är också med och avslutar det.

Adrian Tripod är filmens protagonist och hans tankar och funderingar förmedlas till åskådaren i voice-over. Han lider filmen igenom av en svår livsångest på grund av Rouge’s Malady men inget kan hjälpa honom att komma över det. Han har inga möjligheter att ändra sitt öde utan är hjälplös.

Under sina försök att bli botad besöker Tripod, under filmens gång, ett flertal institutioner, bl.a. The Institute of Neo-venereal Disease, The Oceanic Podiatry Group och Metaphysical Import/export. Uppenbarligen finns det något hos institutionen som fenomen som tilltalar Cronenberg och det verkar även ligga mycket tanke bakom namnen på dessa.

Shivers

Läkaren Emil Hobbes har utvecklat en parasit som kan ta över skadade kroppsorgans funktioner, ersätta organen och därigenom rädda liv. För att få parasiten att sprida sig snabbare har Hobbes gjort den venerisk. Eftersom de smittade blir sextokiga smittar parasiten mycket snabbt.

Parasiten sprids i lägenhetskomplexet Starliner Towers, och allt fler invånare blir smittade. Komplexets egen husläkare, Dr. Roger St. Luc, anar oråd och börjar göra undersökningar. Han kommer i kontakt med Hobbes före detta kompanjon, Rollo Linsky som berättar om Hobbes egentliga mål med parasiten.

Hobbes believed that man is an animal that thinks to much, an overrational animal that has lost touch with its body and its instincts – to much brain and not enough guts.

Parasitens egentliga syfte är alltså att bota människan från det överrationella tänkandet. Hobbes vill, med parasitens hjälp, få människosläktet mer instinktivt och passionerat.

Rollo och Dr St Luc stämmer möte i Starliner Towers för att försöka ta reda på vad som hänt men de två får aldrig möjlighet att träffas. Rollo blir attackerad av en smittad man och Dr. St. Luc får egna problem allt eftersom fler och fler invånare smittas. Tillslut är St. Luc den enda osmittade i huset men de smittade omringar honom och övermannar honom. Filmen slutar med att de smittade, som helt nya människor, ger sig ut i världen för att smitta fler.

Det är en tydlig kamp mellan kroppen och medvetandet i Shivers. Den överrationella människan tappar helt sin kontroll över kroppen och ett våldsamt sexuellt beteende utan några som helst fördomar startar. Moral lämnas totalt därhän.

Emil Hobbes är en vetenskapsman, precis som sina föregångare Luther Stringfellow och Antoine Rouge, men till skillnad från dem så medverkar han personligen i filmen. Han har mänsklighetens bästa för ögonen men resultatet blir inte som han trodde. Hobbes tror nämligen att han, med hjälp av parasiten, skall kunna återupprätta en förlorad balans hos människan, men istället störs den balans som redan finns vilket leder till våldsam sexuell bärsärkagång. De smittade tappar helt det rationella tänkandet och styrs av djuriska drifter. Hobbes tar därför sitt eget liv redan i filmens första minuter.

Starliner Towers är en isolerad byggnad som nästan kan ses som att den lever sitt eget liv, oberoende av omvärlden. Den kan också symbolisera ett helt samhälle med alla de olika individer som befolkar den och kan även ses som en fortsättning på de institutioner Cronenberg har visat i de tidigare filmerna.

Dr St. Luc, som är den rollfigur som mest liknar en protagonist, har ingen chans mot smittan och blir det sista offret för den i filmens slutscen. Han är hjälplös, precis som Tripod innan honom. Dr St. Luc är dessutom minst sagt motsägelsefull när hans hjältegloria vid några tillfällen trillar på sned. Hans, för åskådaren, gentlemannamässiga yttre rasar när han slår ihjäl en man utan att veta om denne är smittad eller ej. Kort efteråt skjuter han en annan man under samma förutsättningar. Detta gör att hans roll som hjälte blir väldigt försvagad.

Det finns ytterligare figurer i filmen som är motsägelsefulla och betydligt mer intressanta än Dr St. Luc, även om man inte kommer någon av dem speciellt nära in på livet. De mest intressanta figurerna är Nick och Janine Tudor. Nick och Janine är ett gift par i filmen som uppenbarligen har stora problem i sitt förhållande. Janine försöker lappa ihop deras äktenskap men Nick är fullkomligt ointresserad. Nick är redan inledningsvis smittad av parasiten men det förklarar ändå inte hans nästan katatoniska kyla inför henne. Smittan har ju en sexlustförhöjande effekt men detta verkar inte hjälpa i förhållandet till frun. Janine försöker för sig själv rättfärdiga Nicks underliga beteende med att han har fått någon form av cancer, men i själva verket är det istället så att inte ens den sjukdom han smittats av har kraft nog att göra honom mer passionerad. Vad Cronenberg lyckas med här är att göra en studie av ett mycket tragiskt äktenskap.

En Intressant koppling är också att Dr St Luc som inte är smittad är precis lika kall gentemot sin sjuksysters sexiga närmanden i filmen.

I Shivers flirtar Cronenberg en smula med sina intellektuella åskådare genom att låta en del av rollfigurernas namn referera till historiskt kända personer. Dr Emil Hobbes, vars mål med sina parasiter är att få människan ifrån det omänskliga, opassionerade och istället bejaka de naturliga instinkterna mer, refererar till 1600-tals filosofen Thomas Hobbes. Denne var på sin tid radikal individualist och blev en av absolutismens främsta teoretiker. Han hävdade människans oförmåga att klara sig utan styrning i naturtillståndet. Namnet ger med andra ord en intressant fördjupning av figuren.

Mycket ur Shivers kan spåras till William S. Burroughs och hans bok Naked Lunch. Parasiterna i filmen påminner mycket om den varelse som i Burroughs bok går under namnet candiru, vilket nedanstående citat ur boken kan demonstrera.

The candiru is a small eel-like fish or worm about one-quarter inch through and two inches long /…/ [it] will dart up your prick or your asshole or a woman’s cunt faute de mieux, and hold himself there by sharp spines with precisely what motives is not known…

Även manuset till Shivers var influerat av Burroughs och Cronenberg har själv sagt att han drevs av Burroughs gamla estetik, ”to show the unshowable, to speak the unspeakable” när han skrev det. Man kan se Shivers som en reaktion på Burroughs idéer om det borgerliga samhället som, med sin undertryckta sexualitet och sitt förtryck mot lägre klasser, enligt Burroughs utgjorde en fara. Ser man det så kan man förstå Cronenbergs eget uttalande där han påstår att Shivers i själva verket har ett positivt slut. ”The ending of Shivers was for me a happy ending.”

Det finns stora likheter rent fysiskt mellan Cronenberg och bikaraktären Nick Tudor. Båda är mörka och gängliga med halvlångt hår och har samma ansiktsform med karaktäristisk grop i hakan. Kan då Cronenberg och karaktären Nick ha någonting gemensamt?

Teorin (gissningen) är som följer: Båda ser sig ”övertagna” av något, Nick av parasiter och Cronenberg av sin vilja att skapa film, vilket får dem att försumma sina nära och kära för detta nya.

Redan efter tre filmer kan vi följaktligen urskilja vissa mönster och teman. Kampen mellan kroppen och medvetandet, vetenskapsmännen och institutionerna är alla genomgående teman i filmerna. Inspiration från Burroughs har inte heller saknats.

Rabid

Rose och hennes pojkvän Hart är inblandade i en trafikolycka men som tur är sker olyckan i närheten av en institution för plastikkirurgi, The Keloid Clinic. Rose är mycket allvarligt skadad och kirurgen på kliniken, Dan Keloid, tvingas utföra oprövade transplantationsmetoder för att rädda hennes liv. När hon vaknar upp visar det sig att den transplanterade vävnaden hon fått har bildat nya organ istället för att ha ombildat de skadade. Rose upptäcker att hennes enda möjliga källa till näring numera är människoblod, vilket hon kan suga från ett nybildat organ i hennes vänstra armhåla. De människor hon suger blod från insjuknar snabbt i en ny form av rabies, där de sjuka blir mycket aggressiva och blodtörstiga och sedan dör. De sjuka sprider dessutom smittan vidare genom saliven vilket innebär att staden Montreal, där filmen utspelar sig, ganska snart blir lamslagen av den nya sjukdomen. Undantagstillstånd utfärdas och synligt smittade avrättas på plats för att få bukt med sjukdomen.

Rose inser att det är hon som är smittans grundkälla, men för att vara säker utför hon en test. Hon tar med sig en man, suger dennes blod och väntar sedan på ifall smittan bryter ut eller inte. Snart vaknar han upp och hon blir offer för sig själv, offer för sitt sista offer och dödas. Hennes pojkvän Hart har filmen igenom gått som en zombie utan att kunna göra någonting för sin älskade och när han talar med Rose i telefon samtidigt som hon blir attackerad av sitt sista offer, är det enda han kan göra att gråta.

Ett plastikkirurgiskt ingrepp för att rädda Roses liv, leder istället till att hennes kropp bildar ett nytt organ och ett nytt sätt att inta näring. Den nya vävnaden leder till en obalans i Roses kropp som initierar en abnorm utväxt och förvandling. Man kan säga att hennes kropp gör uppror. Plötsligt så styr kroppen över medvetandet. Rose vet att det hon gör är fel men hennes kropps nyfunna hunger för blod är starkare än förnuftet. Det är också intressant att notera att kampen mellan kroppen och medvetandet åter startas av ett kosmetiskt ingrepp (plastikkirurgiskt), som ju kan ses som ett tankens(viljans) försök att ändra kroppen.

Läkaren (vetenskapsmannen) Dan Keloid, använder en oprövad metod (experimenterar) på Rose, men han gör det för att kunna rädda hennes liv. Hans avsikt är god men slumpen gör att det blir fel och han får snart ta straffet för sin ”hybris”. Han blir själv smittad av Rose och dör snart efter. Åter är det alltså goda intentioner hos en vetenskapsman som får fruktansvärda följder.

The Keloid clinic är precis som Starliner Towers ett samhälle i miniatyr befolkat av folk som har en gemenskap i sin önskan att plastiskt ändra sina kroppar. Följaktligen ännu en institution som kan stå som en symbol för samhället i stort.

Rose är filmens protagonist och samtidigt är hon filmens monster vilket påminner om Shivers. Hon letar upp män och suger deras blod och sprider därigenom död och social kaos. Samtidigt är hon en rädd ung kvinna som varken kan hjälpa, eller förstå, den nya aptit för blod hennes kropp har utvecklat. Medvetandet säger henne att det hon gör är fel, men den nya hungern segrar över förnuftet. Rose är en komplex karaktär. Hon förmår inte göra något för att förändra sin situation och protagonisten är följaktligen åter hjälplös, ett passivt offer för omständigheterna i ett deterministiskt drama.

Det finns flera spännade, okonventionella karaktärer i Rabid. Rose pojkvän Hart, som i traditionell film borde vara den som skulle kunna ”fixa” hennes problem, går omkring som en zombie och är, precis som Rose, helt hjälplös. En delägare till The Keloid Clinic, Murray, visar sig vara en mycket ödmjuk och hjälpsam person som tar hand om Hart och hjälper honom med sina grubblerier angående olyckan. Vi släpps så nära in på Murray och hans familjeliv att det blir en stor chock när han sedan dödas av en smittad.

Cronenberg leker med namn även i Rabid. Keloid, som ju är namnet på plastikkirurgen i filmen, är en medicinsk term för en hudtyp vars ärrbildningar ”bubblar upp” inifrån, vilket ju speglar vad som verkligen händer Rose i filmen. Filmens monster heter Rose, ros, vilket förstärker hennes skörhet och hjälplöshet till en balans med hennes nya predatoriska egenskaper. Hennes pojkvän, Hart, hjärta, får också personifiera hjälplöshet. Hur stor hans kärlek till Rose än är, så kan han inget göra för henne. Han är bara [a] Hart.

Man kan även i Rabid se kopplingar till Burroughs. Den vävnad Rose får transplanterad i Rabid som skapar den nya utväxten, organet i armhålan, är ett uppenbart lån av det Burroughs i Naked Lunch kallar ”undifferentiated tissue”.

he began wakin up in the morning with a transparent jelly like a tadpole’s tail all over his mouth. This jelly was what the scientists call un-D.T., Undifferentiated Tissue, which can grow into any kind of flesh on the human body.

I Rabid kallas denna vävnad neutral vävnad, men den har annars samma egenskap och funktion som Burroughs dito. Dessutom gör Cronenberg ännu ett lån från Burroughs. I Naked Lunch kan man läsa om ett burleskt slagsmål mellan Dr Benway och en kollega, i en operationssal, mitt under en operation.

I told him to go put his head back in the oven, whereupon he had the effrontery to push my hand severing the patient’s femoral artery. Blood spurted up and blinded the anesthetist, who ran out through the halls screaming. Browbeck tried to knee me in the groin, and I managed to hamstring him with my scalpel. He crawled about the floor stabbing at my feet and legs.

Cronenbergs version av kaos i ett operationsrum visar istället Dr Keloid som efter att ha blivit smittad av Rose går bärsärk under en plastikoperation och klipper fingret av en sköterska.

Hart, Roses pojkvän i Rabid, har precis som Nick Tudor i Shivers vissa yttre likheter med Cronenberg, men inte större än att båda har mörkt hår ungefär. Eventuella likheter mellan deras livssituationer kan det bara spekuleras i. Cronenbergs fru vid denna tid blev involverad i en religiös sekt och ändrade sitt liv totalt. Kanske kan man se en parallell mellan Hart och Cronenberg i det fallet att deras kvinnor förändrats och lämnat dem för något annat. I Shivers var Cronenberg-karaktären den besatte, nu är han istället den övergivne.

The Brood

Nola och hennes man Frank är separerade men Nola får på helgerna besök av deras dotter, Candy, på Dr Raglans institution, The Somafree institute of Plasmatics, där Nola hålls isolerad. Psykiatern Hal Raglan har utvecklat en metod att behandla psykiskt sjuka patienter genom att uppmuntra dem att ge kroppsliga uttryck för sina psykiska smärtor. Resultaten varierar från sår och cancertumörer till ”The Brood”, de monsterbarn som Nola Carveth föder ur en livmodersäck som hänger utanpå hennes kropp.

Frank upptäcker att Candy under ett besök hos modern har blivit misshandlad och vill stoppa fortsatta besök. I sessioner mellan Nola och Dr Raglan får vi veta att Nola under sin barndom också blivit misshandlad av sin moder och att hon hyser stort agg både mot modern, för misshandeln, och också fadern för att han inte skyddade henne från modern. Nolas mor blir strax efteråt mördad av ett monsterbarn. Nolas far kommer till staden angående sin frus död och möter även han ett monsterbarn och blir ihjälslagen. Därefter kidnappas Candy från sin lekskola i samband med att Candys lekskolefröken blir mördad av ytterligare monsterbarn.

Frank gör egna undersökningar för att hitta Candy och träffar i processen på en före detta patient till Dr Raglan. Denne patient, Jan Hartog, har efter Raglans behandling utvecklat cancer på lymfkörtlarna, som yttrar sig som enorma svulster på halsen, och utkämpar en ojämn kamp mot sin egen kropp. Hartog ger Frank tillräckligt med information för att ge sig ut till Raglans institut. Väl där träffar han på Raglan, som försöker hindra honom att gå in till Nola. När Raglan får veta att Candy saknas och hennes lekskolefröken blivit mördad ändrar han inställning och hjälper istället Frank. Frank går in till sin fru, medan Raglan ger sig in till The Brood för att hämta Candy. Inne hos Nola kan Frank inte längre hålla masken, hon blir aggressiv och monsterbarnen följer direkt hennes humörsvängningar och attackerar Raglan som dödas. För att hindra att monsterbarnen dödar Candy också stryper Frank sin fru. När Frank sedan lämnar institutionen tillsammans med Candy uppvisar hon samma symptom som hennes moder gjort, blåsor växer ut på hennes armar.

The Brood innehåller samma tematiska grund i förhållandet mellan kroppen och medvetandet som Cronenbergs tidigare filmer. Skillnaden är att där de tidigare filmerna har inletts med fysiska ändringar på kroppen som i sin tur skapat farliga känslor (lust i Shivers, hunger i Rabid), så börjar The Brood med den psykiska motsvarigheten, som istället leder till skapandet av farliga, konkreta ting (monsterbarnen).

Dr Raglan, psykiatern, vetenskapsmannen, skiljer sig något från vetenskapsmännen i Cronenbergs tidigare filmer. Han har fått en mer framträdande roll än de tidigare och ger ett mer tvetydigt intryck. Inledningsvis intar han skurkrollen. Man får känslan av att han är en manipulator, han vet att han har makt och demonstrerar det gärna. Samtidigt är det uppenbart att han är en mycket begåvad psykolog, vilket sekvenserna mellan honom och Nola övertygande visar. Hans försök att komma till rätta med patienternas psykiska problem genom kroppen rubbar balansen mellan kroppen och medvetandet. ”Go all the way through to the end” uppmanar han sina patienter men vad som händer är att de förlorar balansen och frigör fruktansvärda och, för några, dödliga krafter. Han har, precis som Cronenbergs tidigare vetenskapsmän, goda syften med sina experiment, men inser alldeles för sent att de inte fungerar som de borde. När han tillslut fattar detta ändrar han genast uppfattning och offrar sitt liv för att ställa situationen till rätta.

Dr Raglans institution The Somafree institute of Plasmatics är, som Cronenbergs tidigare institutioner, isolerad. Patienterna där lever i sin egen värld skyddade från omvärlden och det är här inne som det onda skapas och får chans att utvecklas. Cronenbergs intresse för institutioner fortsätter följaktligen, även om dess plats som filmmiljö har krympt.

Huvudkaraktären Frank är, som Cronenbergs tidigare protagonister (om man ännu så länge kan kalla dem det), hjälplös och passiv. Det enda han egentligen åstadkommer i filmen är att strypa sin egen fru, och det slutet bådar varken gott för hans eller Candys framtid. Han är dessutom färglös och tråkig och hamnar i skuggan av flera av bifigurerna i filmen. Däremot är det stundtals häpnadsväckande hur mycket Cronenberg uppenbarligen jobbar med birollerna i förhållande till huvudrollerna. Flera av bifigurerna visar upp djupa, motsägelsefulla personligheter och ger åskådaren en möjlighet att lära känna dem in på livet och en önskan att få veta mer om dem. Dr Raglan är en av dessa figurer, Nola en annan, Nolas mor och far likaså och Raglans före detta patient Jan Hartog.

Nola är egentligen intressantast, eftersom hon ju kan ses som monstret i filmen, precis som Rose i Rabid men ännu tydligare. Men när man tänker på det, är Nola bara en produkt av arv och miljö, hon påstår ju själv att modern misshandlade henne som barn. Vem är det riktiga monstret då?

Som i tidigare filmer har Cronenberg också i The Brood lekt med rollfigurernas namn. Raglan betyder överrock på svenska och målet med Raglans terapi är också att patienterna istället för att hålla sin smärta inom sig, skall bära den synlig utanpå, just som en överrock. Nolas namn blir, om man vänder på det, alone, ensam, vilket väl speglar hennes situation. Alla är emot henne fast hon egentligen inte är att klandra för sitt beteende.

Kopplingar till Burroughs kan hittas i The Brood. Den odifferentierade vävnaden, som användes i Rabid, återkommer, framför allt i den yttre livmodersäck som Nola bär på magen och Jan Hartogs cancersvulster på halsen. Det är uppenbarligen en vävnad som har ett eget liv och ett eget mål.

Man kan i The Brood också finna tydliga kopplingar mellan Cronenberg själv och huvudkaraktären Frank. Frank påminner till utseendet om Cronenberg och hans upplevelser speglar också flera av Cronenbergs egna upplevelser vid denna tid. Cronenberg och hans fru hade i mitten på 70-talet separerat och frun hade blivit involverad i en obskyr religiös sekt. Plötsligt meddelar frun att hon skall flytta till Los Angeles och ta parets gemensamma dotter med sig. Cronenberg dras in i en uppslitande vårdnadstvist och lyckas tillslut få vårdnaden över dottern. Manuset till The Brood skrev Cronenberg som en reaktion på allt detta och det är enligt honom själv det närmaste han har kommit till en självbiografisk film.

Scanners

Den utslagne Cameron Vale tillfångatas och förs till en Dr Paul Ruth. Denne förklarar för Vale varför han har sådana problem att smälta in i samhället. Vale är nämligen en scanner, en person med stora telepatiska och telekinetiska krafter, som tills nu har störts av tankarna hos de människor som rör sig i hans omgivning. Vale tränas av Dr Ruth att kunna kontrollera sina krafter, för att han sedan skall kunna användas av den militära institution som Ruth jobbar för, ConSec. ConSecs scannerprojekt motarbetas av en rivaliserande scannergrupp, ledda av Darryl Revok. Revok styr produktionen av en drog kallad Ephemerol och förser läkare med drogen som i sin tur ger den till gravida kvinnor. Ephemerol är den drog som skapar Scanners. De barn vars mödrar använt Ephemerol får varierande scannerstyrka beroende på doseringen av drogen.

Cameron Vale får i uppdrag att skydda ConSec från Revoks grupp och börjar göra egna undersökningar. Vale finner kopplingar mellan ConSec och Revok i form av ett dataprogram och förstör därför ConSecs datorer med sin scannerkraft. I ett slutligt möte med Revok får Vale veta att de två är bröder och att Ruth är deras far. Ruth är också den som från början utvecklat Ephemerol, och han testade först drogen på sin egen gravida fru. Vale och Revok utkämpar en mental strid som leder till att Vales kropp brinner upp, men Vales medvetande tar i sin tur över Revoks kropp och det ”goda” segrar.

”Telepathy is not mindreading, it is the direct linking of two nervous systems separated by space” säger Dr Ruth i filmen vilket innebär att scanning, för Cronenberg, kan anses vara lika mycket en kroppslig som en mental funktion. Från Shivers till Scanners kan man ändå se en rörelse från den kroppsliga sidan av Cronenbergs tema och mot medvetandet. I denna utveckling blir skräcken allt mindre fysisk och allt mer psykisk.

Förhållandet och kampen mellan kroppen och medvetandet får i Scanners, för första gången i en Cronenbergproduktion, vissa positiva egenskaper. Vale får vid ett tillfälle i filmen uppleva gemenskap och positiva känslor när han och en mindre grupp scanners ”scannar” tillsammans. Ett visst hopp ges alltså för scannern att kunna leva och klara sig med sin obalans i samhället. En scanner är lika mycket offer för ödet och vetenskapen som de i Shivers och Rabid, men en scanners tillstånd är, till skillnad från dem, inte nödvändigtvis ödesdigert eller destruktivt för dem själva och andra. Kampen mellan kropp och medvetandet finns följaktligen i Scanners men behöver, i detta fallet, inte betyda undergång. Scanners skiljer sig också från Cronenbergs tidigare filmer på det sättet att den, för protagonisten, har ett positivt slut. Vale utkämpar i slutet en kamp med sin bror och vinner.

Vetenskapsmannen, farmakologen Paul Ruth, är den som skapat drogen Ephemerol, som leder till den obalans som en scanner har. Ruth är, precis som Dr Raglan innan honom, tvetydig och han dras mellan stolthet och skuld över att ha skapat det monster som en scanner ändå är. Hans syfte var från början att skapa det perfekta smärtstillande preparatet för gravida kvinnor, och de telepatiska och telekinetiska krafterna var en allvarlig biverkning som snart blev intressantare än drogen själv. Ruth har sålt sina kunskaper till den halvmilitära institutionen ConSec, vars syfte är att använda scanners som vapen i krigssituationer. Ruth låter sig utnyttjas av institutionen men tycker uppenbarligen varken om deras filosofi, metoder eller egentliga syften och i slutet, strax innan han dödas, drabbas han av en ström av funderingar och ånger. Precis som Raglan i The Brood, så får Ruth en mer framträdande roll i Scanners än vad Cronenberg tillåtit vetenskapsmännen i sina tidigare filmer och en utveckling i den riktningen kan sålunda skönjas.

Cameron Vale är mer en protagonist än någon av Cronenbergs tidigare huvudkaraktärer. Även här sker alltså en utveckling hos Cronenberg. Cameron Vale liknar dessutom Rose i Rabid på så sätt att han har ett sorts utanförskap och befinner sig utanför samhället, precis som henne. Det som skilde henne från folk i allmänhet var hennes smak för blod, det som urskiljer honom är hans telepatiska krafter. Vale, och även Kim Obrist, är tvetydiga figurer i den mån att de inte är helt ”goda”. De njuter vid tillfällen tydligt av den makt och den skada de kan framkalla hos andra men bifigurerna i Scanners är, i jämförelse, mycket mer motsägelsefulla. Det är framförallt Dr Ruth och Darryl Revok som sticker ut, men också konstnären Ben Pierce är en genomarbetad rollfigur.

Darryl Revok är vid första anblicken ett riktigt ondskefullt monster, men i en scen får vi se en svartvit arkivfilm som visar Revok som ung under en session på ett mentalsjukhus. Revok är uppenbarligen mycket störd och kastas mellan hångrin och allvar i scenen, där han också visar sig ha borrat ett hål i sitt huvud precis som en av figurerna i Cronenbergs första film Stereo. Revok är följaktligen också bara ett offer och plågas av de krafter hans far har tvingat på honom, och är därför mycket hatiskt inställd mot denne. Revoks metod för att få bukt med sina problem är att ha full kontroll och hans mål är inget mindre än världsherravälde.

Ben Pierce är en scanner, som har tagit sig ur sina problem genom att börja med konst. Denna konst visar rent visuellt de negativa sidorna hos scannerkraften och är mycket talande utformade. Pierce’s största konstverk är en modell av hans eget huvud som han inrett med möbler och bor i. En symbol för en man ”fast” i sitt eget huvud.

Även i Scanners har Cronenberg gett vissa av rollfigurerna namn som ger ökad förståelse för dem. Dr Paul Ruths namn ger en antydan till att han kanske agerat både far och mor till sina söner, Vale och Revok. Revoks namn blir baklänges cover som betyder täcka, översålla, dölja, skydda, omfatta, täckmantel, säkerhet. Flera av betydelserna är användbara på Revok och hans syften.

Burroughs influenser till Scanners är liknande dem till Cronenbergs första film Stereo (1969). Burroughs beskriver i Naked Lunch telepatiska krafter hos vissa tunga drogmissbrukare, och scannerkraften är också den drogrelaterad eftersom den uppkommer hos barn vars mödrar under graviditeten använt drogen Ephemerol.

Cronenberg återanvänder också flera av Stereo’s grundtankar om telepati i Scanners, bl.a. den smärtsamma upplevelsen av att bli utsatt för telepati och också mer konkret det hål som Revok borrar i sitt eget huvud för att frigöra sig från smärtan.

De teman vi tidigare konstaterat har förstärkts och utkristalliserat sig ytterligare. Kampen mellan kroppen och medvetandet har prövats av Cronenberg ur flera olika vinklar och vetenskapsmännen och institutionerna får allt större plats. Dessutom har inflytandet från Burroughs och likheterna mellan Cronenberg själv och huvudkaraktären blivit allt tydligare. En riktig, tydlig protagonist har också utvecklats.

Videodrome

Max Renn är chef och delägare till en liten kabel-tv kanal, Channel 83. För att kunna stanna kvar i etern och etablera sig har Channel 83 satsat på sex- och våldsfilmer och Max är på jakt efter passande program att sända, när han stöter på Videodrome. Det är Max kabelmekaniker och högra hand, Harlan, som av en slump funnit en konstig sändning och visar den för Max. Videodrome är något helt nytt, ren tortyr med sexuella undertoner, 24 timmar om dygnet. Ingen handling, inga återkommande karaktärer, inga special-effekter, bara våld, vilket gör Max mycket intresserad. Under sina efterforskningar om programmet, träffar han en vacker radiopsykolog, Nicki Brand, och en mediaprofet, Brian O’Blivion och dennes dotter Bianca.

Max inleder ett förhållande med Nicki som visar sig vara masochist och, enligt henne själv, som gjord för Videodrome. Max finner, motvilligt, att han gillar att göra Nicki illa. Hon beger sig till Pittsburgh, där inspelningen av Videodrome görs, och försvinner spårlöst. Max vill tala med Brian O’Blivion angående Videodrome men det visar sig att han varit död sedan länge. Ändå existerar han på ett tusental videokassetter som hans dotter förvarar i ett bibliotek. Max får, när han ser på ett av dessa videoband, av O’Blivion veta att Videodrome innehåller en signal som gör att åskådaren får en hjärntumör, vilken, i sin tur, leder till hallucinationer hos denna. Programmet är med andra ord farligt och Max har precis börjat att hallucinera.

Max blir kontaktad av Barry Convex, ledare för Spectacular Optical, Spec Op, som är en världsomspännande institution med seendet och synen som huvudsyssla. ”We make inexpensive glasses for the Third World and missile-guidance systems for NATO” som Convex själv beskriver det. Det är Spec Op som sänder Videodrome och Convex säger sig vilja hjälpa Max att bli botad från hallucinationerna. Istället upptäcker Max att han blivit förrådd av Harlan. Harlan och Convex programmerar Max att döda sina kompanjoner på Channel 83 för att Spec Op skall kunna ta över TV-stationen och sända Videodrome därifrån. Max utför ordern och får sedan en ny order, denna gång att döda O’Blivions dotter Bianca. Bianca lyckas dock omprogrammera Max och han beger sig istället för att döda Barry Convex. Efter detta sista mord gömmer sig Max i en övergiven (derelict) båt och tar där sitt liv i tron att han skall ombildas till något nytt, ”the new flesh”.

I Videodrome kan man precis som i de tidigare filmerna finna Cronenbergs favorittema, kampen mellan kroppen och medvetandet, och den går att finna i två varianter. En explicit och en implicit.

Den explicita utgörs av den, av en TV-signal, framtvingade hjärntumören som stör Max kroppsliga och mentala balans och ger honom kraftiga hallucinationer. Videodrome kommer åt medvetandet genom ögat eftersom, som Barry Convex säger i filmen, ”the eye is the window of the soul”. Under hallucinationerna ser Max vid flera tillfällen sin kropp förvandlas utan att han på något sätt kan styra det. En förändring av kroppen leder till en förändring av medvetandet som leder till hallucinationer som föreställer förändringar av kroppen, o.s.v. Den implicita obalansen är på en helt annan nivå, och det är Max själv som skapar den. Max är nämligen inte bara ett offer. Hans fascination för Videodrome, hans motvilliga men potenta aptit för Nickis sexuella masochism och hans egna kluvna känslor angående sin roll som förmedlare av sensationalism visar detta. Genom att förneka de förbjudna delarna av sin natur och tro att han kan kontrollera dem och genom att experimentera med dem utan en tanke på konsekvenserna skapar han sålunda sin egen obalans.

Brian O’Blivion är en klar fortsättning på Cronenbergs tidigare vetenskapsmän. Han bär på teorin att det som visas på en TV-skärm uppfattas som verkligare än verkligheten själv, och därför också måste vara just det. Han har spelat in sig själv på video och framträder endast i detta media och visar sig en bit in i filmen ha varit död sedan länge. O’Blivion har varit inblandad i skapandet av Videodrome, men det blir aldrig klart i vilket syfte det var menat från början. O’Blivion har sedan av Spectacular Optical blivit utsatt för signalen och har därigenom blivit Videodromes första offer.

Spectacular Optical är en mycket hänsynslös och kall fortsättning på Cronenbergs institutioner och påminner om ConSec i filmen Scanners. Den har tagit på sitt ansvar att rensa upp i Amerika genom att ta livet av svaga perversa människor som enligt dem ligger landet till last. De människor som är sjuka nog att se på ett program som Videodrome skall bli de första offren.

Max Renn är Cronenbergs första riktigt tredimensionella karaktär. Det intensiva intresse Cronenberg tidigare haft för sina bifigurer är i Videodrome istället koncentrerat och investerat i filmens protagonist. Det är också Cronenbergs första protagonist som är i fokus genom precis hela filmen. Videodrome presenterar sålunda en utveckling på så sätt att Cronenberg strukturerar handlingen runt protagonisten istället för, som tidigare, runt en idé. Dessutom äger Max de vanliga egenskaper en protagonist i en Cronenbergfilm har. Han är ensam, och uppvisar ett sorts utanförskap, precis som både Rose och Cameron Vale innan honom. Han kan dessutom inte göra något åt sin situation och hans liv förändras till det sämre, vilket ju drabbar alla Cronenbergs tidigare huvudkaraktärer utom just Vale.

Eftersom Videodromes protagonist är så framträdande har bifigurerna fått ta ett kliv tillbaka men det finns fortfarande några intressanta personer i filmen att diskutera. Nicki Brand är en radiopsykolog som gillar SM och som, efter sin död får rollen som kommunikatör i Max hallucinationer. Det är Nicki som leder Max genom hallucinationerna och får honom att göra det han gör. Bianca O’Blivion tycks vara en av de ”goda” men vid närmare eftertanke utsätter hon faktiskt Max för Videodrome-signalen utan att varna honom, och hon programmerar och utnyttjar honom för sina egna hämndlystna syften. Med andra ord är hon bara marginellt bättre än Barry Convex på Spec Op. Barry Convex i sin tur är Cronenbergs hittills enda fullkomligt onda rollfigur. Han döljer sin ondska bakom ett smilande ansikte men har inga egentliga ”goda” egenskaper som de tidigare ”skurkarna” ändå hade. Harlan, Max högra hand, dyrkar uppenbarligen Max och gör allt han vill. När det sedan visar sig att han hela tiden har varit en förrädare blir det något av en chock. Men även efter att hans rätta jag är avslöjat erkänner han att åren Max och han jobbat på stationen tillsammans har varit fantastiska. Cronenbergs rollfigurer är, som synes, fortfarande ovanligt motsägelsefulla.

Figurernas namn är som vanligt också i flera fall något annat än en slump. Brian O’Blivion, oblivion betyder glömska, har spelat in sig själv i tusentals versioner på video, kanske för att inte bli glömd efter sin död. Nicki heter Brand i efternamn och en bit in i filmen märker hon också sig själv med glöden på en cigarrett.

Barry Convex jobbar i glasögonbranschen, convex är en term för formen på glasögonlinser. Con betyder också lura eller dupera, vilket är precis vad Barry gör med Max, och man kan dessutom säga att Barry är Max vexer eller plågoande som det heter på svenska. Harlan är en parallell till den amerikanske science-fiction författaren Harlan Ellison som också gjorde sig känd för sina kraftfullt negativa åsikter om TV. Filmens Harlan håller nedanstående korta tal till Max strax efter att han avslöjat sig som anställd på Spec Op.

North America’s getting soft – and the rest of the world is getting tough, very very tough. We’re entering savage new times, and we’re going to have to be pure and direct and strong if we’re going to survive them. Now you, and this… cesspool you call a television station, and your people who wallow around in it, and your viewers, who watch you do it- you’re rotting us away from the inside. We intend to stop that rot.

Kopplingar till Burroughs finns eftersom Cronenberg åter utnyttjar Burroughs undifferentiated tissue. Videodrome-signalen sägs skapa en utväxt på hjärnan, en utväxt Brian O’Blivion tror vara av godo men som visar sig vara en cancertumör. Denna tumör ger fruktansvärda hallucinationer som presenterar ytterligare förvandlingar av kroppslig vävnad. Scenen när Max pistol växer ihop med hans hand har stora likheter med Burroughs beskrivningar från Naked Lunch.

Likheter mellan huvudkaraktären och Cronenberg själv är inte heller svåra att hitta. Protagonisten Max Renn påminner en hel del om David Cronenberg. Både till utseendet och när man jämför vad dom sysslar med. Max blir i Videodrome kritiserad för att hans TV-kanal bara visar våld och sex, en kritik Cronenberg själv säkerligen också fått höra många gånger. Precis som Cronenberg säkert också gjort så försvarar Max sig med klyschor mot denna anklagelse, ”better on TV then on the street”. Max provar dessutom vid ett tillfälle ett par glasögon vilket en kort stund får honom att bli ännu mycket mer lik Cronenberg till utseendet, en effekt som inte kan vara omedveten från Cronenbergs sida.

Om man plockar ut en del av Videodromes dialog ur sitt sammanhang verkar det dessutom nästan som Cronenberg skrivit den till sig själv. I slutet av filmen talar Nicki Brand till Max genom en TV-apparat och säger följande när han undrar vad han skall göra härnäst.

”You have gone just about as far as you can with the way things are… You have hurt them but you have not destroyed them. To do that, you have to go to the next phase…”

Inledningsmeningen är ju precis vad Cronenberg har gjort med filmen Videodrome, alltså gått ungefär så långt det går att gå i fråga om vad som går att visa. Under hela sitt filmskapande har Cronenberg försökt få upprättelse från filmkritikers men hade vid denna tidpunkt ännu inte riktigt fått det. Vissa kritiker hade insett hans storhet men var inte övertygade. Eller man skulle kunna uttrycka det: ”You have hurt them but you have not destroyed them.” För att slutligen få ett kritiskt godkännande väljer Cronenberg, efter Videodrome, att göra något han inte gjort förut, nämligen att regissera någon annans manus, baserat på en känd roman. The Dead Zone. Han går in i en ny fas av sitt filmskapande eller: ”To do that, you have to go to the next phase…”

The Dead Zone

Johnny Smith är med om en bilolycka och hamnar i koma. Fem är senare vaknar han upp. Under de fem åren han varit borta har hans kropp skapat honom ett sjätte sinne som gör att han, när han rör vid någon, kan se in i dennes framtid. Dessutom har hans flickvän gift sig med någon annan.

Johnnys nya krafter ses inte som något positivt i det lilla samhället utan snarare som något skrämmande och Johnny själv känner sig som en apa i bur, något omänskligt. Det visar sig dessutom att hans krafter sakta men säkert tar livet av honom. Varje gång han får en syn försvagas hans kropp ytterligare. Han drar sig därför undan, efter att först ha hjälpt den lokala polisen att fånga en seriemördare.

En dag råkar Johnny skaka hand med en politiker och ser i en syn att denna man i framtiden kommer att bli vald till president och förorsaka ett tredje världskrig, ett kärnvapenkrig. Johnny bestämmer sig för att försöka ändra på framtiden och döda politikern. Mordförsöket misslyckas och Johnny blir skjuten. En sista syn visar Johnny att han ändå lyckats att ändra framtiden, han ser politikern begå självmord på grund av en tidningsartikel som förstört hans karriär.

Även om Cronenberg med The Dead Zone regisserar ett manus han i detta fall inte skrivit själv, finns ändå kampen mellan kroppen och medvetandet kvar. En bilolycka och en lång tid i koma stärker vissa delar av Johnnys hjärna vilket gör att han får förmågan att se in i framtiden. Detta leder självklart till en Cronenbergsk obalans, medvetandet är starkare än kroppen och bryter sålunda ned den.

Däremot är vetenskapsmannen i The Dead Zone inte så självklar. Filmen innehåller en läkare, den läkare som tar hand om Johnny efter olyckan, men det är inte han som är ansvarig för Johnnys nya krafter. Istället försöker läkaren lösa problemen och hjälpa Johnny, en hjälp som Johnny tackar nej till. Denne läkare får heller inte något våldsamt slut som straff för sina misstag vilket Cronenbergs tidigare vetenskapsmän fått. Uppenbarligen är denne läkare inte den karaktär som motsvarar Cronenbergs vetenskapsman. Vem skulle då kunna vara det? Jag låter David Cronenberg själv svara på den frågan.

I think you could make a good case for saying that in The Dead Zone, God is the scientist whose experiments are not always working out and that the Johnny Smith character is one of his failed experiments.

Cronenbergs vetenskapsman är i The Dead Zone alltså, enligt honom själv, Gud, och i filmen finns några dialogsekvenser som ytterligare förstärker detta påstående.

Precis som Cronenbergs tidigare film Videodrome så är The Dead Zone en film centrerad runt protagonisten. Det är bara ett fåtal scener som inte Johnny är med i och till största del är det en film i första person, precis som Videodrome. Detta är tydligast i Johnnys syner som vi åskådare får uppleva precis som Johnny själv ser dem. Från början var det tänkt att filmen skulle skildra dessa syner objektivt, alltså utan att visa vad Johnny i själva verket såg, men Cronenberg såg till att ändra på detta vilket gick mer i linje med hans utveckling av protagonisten i hans filmer.

I övrigt är likheterna med Cronenbergs tidigare rollfigurer få. Determinismen finns där förstås, som i hans tidigare filmer. Protagonisten är oförmögen att ändra sitt öde, i detta fallet har han dock förmågan att ändra andra personers öde vilket han också gör vid flera tillfällen. Det är dock tydligt att Cronenberg har fått en melankolisk ådra på senare år som man även kan märka i den tidigare filmen Videodrome. Protagonisten och hans öde blir förvisso våldsamt men också, på ett högre plan, mycket sorgligt. Och precis som i både Scanners och Videodrome är Johnny Smith i The Dead Zone en ensam man, en man utanför samhället. Han söker sig undan för att få vara ifred och hans krafter urskiljer honom från en vanlig människa. ”He is an outsider even though he looks like a normal guy, but he knows he’s not.”

De andra spår man brukar finna i Cronenbergs filmer, institutionerna och de finurliga namnen o.s.v. saknas i The Dead Zone, förmodligen på grund av att det inte är Cronenbergs eget manus. Men det finns åter vissa fysiska likheter mellan huvudkaraktären och David Cronenberg själv. Cronenberg har hela tiden förvånat människor som träffat honom. De kan, efter att ha sett hans filmer, nämligen inte föreställa sig att Cronenberg skulle se ut och bete sig så som han gör. Sinnebilden många kanske får av honom efter att ha sett hans filmer, speciellt de tidigare, är något helt annat än verkligheten. Cronenberg är nämligen en artikulerad, välutbildad och tystlåten man, lite som en grundskolelärare ungefär och det är istället det som finns inuti hans huvud som skiljer honom från vanliga människor. Detta föranleder att åter presentera Cronenberg-citatet angående Johnny Smith-karaktären i The Dead Zone. ”He is an outsider even though he looks like normal guy, but he knows he’s not.” Detta citat passar lika bra in på Cronenberg själv. Cronenberg passar faktiskt perfekt in på den gamle franske författaren Gustave Flauberts råd till blivande konstnärer. ”Be regular and orderly in your life, like a bourgeois, so that you may be violent and original in your work.”

The Fly

Vetenskapsmannen Seth Brundle har lyckats skapa en teleportör, en maskin som kan förflytta materia från en plats till en annan, och i sin iver att få berätta för någon träffar han Veronica som är journalist. Veronica vill gärna skriva om Brundle och teleportören i sin tidning men Brundle får henne att vänta med storyn tills hans projekt är färdigt, tills han kan teleportera levande materia.

En romans uppstår mellan Veronica och Brundle, men Stathis Borans, Veronicas tidigare älskare och också chefsredaktör, blandar sig i och försöker förstöra för dem.

Brundle programmerar om sina datorer och lyckas teleportera en babian utan problem och han och Veronica firar med champagne för att projektet nu snart är klart. Senare på kvällen, efter att Veronica lämnat honom ensam, drabbas han dock av svartsjuka efter några glas för mycket och teleporterar sig själv i ren ilska. Utan att han vet om det befinner sig också en fluga i teleportören och de båda förenas genetiskt.

Inledningsvis mår Brundle mycket bra, han får enorm uthållighet och styrka direkt efter teleporteringen men snart börjar hans kropp förändras och det blir uppenbart att något har gått fel. Veronica bönar Brundle att söka hjälp men han vägrar acceptera att det är något fel på honom och avfärdar henne som avundsjuk.

Efter ett tag kan inte Brundle blunda för sina kroppsliga förändringar längre. Även han inser att något måste gått fel och han konsulterar sin dator för att spela upp teleporteringen igen. Det är då han upptäcker att det varit en fluga tillsammans med honom i teleporten.

Flera veckor senare tar Brundle kontakt med Veronica igen och ber henne att dokumentera hans kroppsliga förändringar. Hon blir förskräckt av vad hon ser. Brundle har förvandlats till Brundlefly, mer fluga än människa. Samtidigt upptäcker hon att hon är med barn och det är Brundle som är fadern.

Veronica bestämmer sig för att göra abort och vill tala om det för Brundle innan hon gör det, men när hon väl är hos honom klarar hon inte av det. Brundle hör dock Veronica och Stathis tala med varann utanför hans labb och får då reda på graviditeten. Han följer efter dem till abortkliniken och kidnappar Veronica. Brundles plan är att låta teleporten smälta samman honom, Veronica och det ofödda barnet för att göra honom själv mänskligare än vad han nu är.

Stathis lyckas ta sig till Brundles labb och förhindrar att Veronica teleporteras, men Brundle och en del av teleporten åker igenom processen och blir till ett. Det som är kvar ber tyst Veronica att döda det och hon uppfyller dess sista önskan med ett välriktat skott från ett hagelgevär.

Kroppen och medvetandets balans störs i The Fly av just en fluga. Brundle och flugan blir genetiskt sammansatta och hans uppfinning, en teleporter, får vid detta tillfälle funktionen av en genmanipulator. Rent viktmässigt kan man säga att balansen störs bara med något gram (en flugas vikt) men genetiskt sett blir det katastrofalt. Kampen ligger i det faktum att Brundles medvetande långt in i sjukdomens utveckling fortfarande är sig självt. Han är något mer instinktiv och aggressiv, men ändå Brundle. Innan han inser sin situation låter han flugan i sig styra i tron att det är hans bättre jag, men så snart han blir varse sitt stora misstag kommer han till sina sinnen igen. Från den stunden arbetar hans hjärna febrilt för att försöka förstå och kanske besegra den utveckling som sker med hans kropp. Ingen lösning finns dock. Cronenberg själv har, i intervjuer, talat om sjukdomen och förändringen i The Fly som en metafor för åldrandet. Och visst är det mänskliga åldrandet en kamp mellan kroppen och tanken, en kropp som förändras, förtvinar, och ett medvetande som stannar oförändrat.

Vetenskapsmannen i The Fly är protagonisten Seth Brundle. Cronenberg har alltså nu låtit protagonisten och vetenskapsmannen smälta ihop till en och samma person, en figur som själv styr och ansvarar för sitt öde. Han, Brundle, vetenskapsmannen, har skapat en maskin som kan förändra världen, men på grund av den slumpartade händelse som sker, att en fluga gör honom sällskap, så får denna uppfinning en negativ och mycket farlig sida. Ett litet misstag i en uppenbarligen annars helt fungerande konstruktion leder till hans eget lidande och död.

Seth Brundle är centrum i The Fly och han är en talare och en tänkare. Han talar mycket och snabbt, både före och efter sin olycka. Bara under en kort tid direkt efter teleporteringen, låter han sitt naturliga beteende stå tillbaka för det nya, fysiska, aggressiva jaget som bubblar upp inom honom, men när han inser sin situation kommer den tänkande, verbala Brundle tillbaka. Längre fram i filmen när flugan tillslut får övertaget i Brundles kropp tar också flugmentaliteten vid vissa tillfällen överhanden över hans medvetande och han blir en fara för andra. Åter i en Cronenbergfilm är protagonisten också monstret och som vanligt kan han inte göra någonting för att förändra sin situation. Protagonisten är dessutom åter en ensamvarg utanför samhället, han lever isolerad och verkar ha gjort det en mycket lång tid.

Även rollfiguren Veronica tillåts dominera en del scener och egentligen är det hon som utgör ramberättelsen i filmen. Hon träffar en vetenskapsman som har skapat en fantastisk maskin, de inleder en romans, han förändras och blir sjuk, hon försöker dokumentera detta, han blir tokig och hon dödar honom. Veronica saknar dock helt, till skillnad från tidigare Cronenberg-figurer, dåliga egenskaper. Det värsta man kan säga om henne är att hon underlåter sig att berätta för Brundle att hon är med barn och skall göra abort.

Bifiguren Stathis Borans är Brundles totala motsats, inledningsvis beter han sig som ett riktigt svin. Senare in i filmen visar han sig dock vara god och med fara för sitt eget liv offrar han sig för Veronica i slutscenerna. Att Stathis och Brundle har samma initialer, S.B., är en fråga det kan tvistas om. Kanske försöker Cronenberg poängtera att de båda egentligen bara är motsatta sidor av en och samma person och för att visa det tydligare låter han de båda byta karaktärsdrag en bit in i filmen. Kanske finns det någon annan outgrundlig anledning till deras samhörighet. Vem vet?

Vad som också märks är att Cronenberg rör sig längre och längre ifrån Burroughs i sitt filmskapande. I de första filmerna var influenserna explicita men har sedan gått till implicita och sedan till att nästan vara obefintliga. Det gamla vanliga äcklet, chockeffekterna, är ju förstås en egenskap som Cronenberg delar med Burroughs och the ”undifferentiated tissue” används i en ytterligare en variant i förvandlingen av Brundle.

Likheterna mellan Cronenberg och huvudkaraktären finns dock fortfarande tydligt. Jeff Goldblums rollfigur Seth Brundle är till det yttre lik David Cronenberg. Cronenberg har, som jag tidigare nämnt, i intervjuer förklarat att förvandlingen i The Fly är en metafor för åldrande och död och förklarar att han själv har upplevt åldrandet, både i sig själv och i sin far.

Kampen mellan kroppen och medvetandet finns kvar med oförminskad styrka och vetenskapsmannen har befordrats till protagonist. Institutionerna och inspirationen från Burroughs har minskat i storlek men Cronenbergs rollfigurer har kvar sina motsägelsefulla naturer.

Dead Ringers

Tvillingbröderna Elliot och Beverly Mantle har redan i barndomen ett starkt intresse för biologi och medicin. De utbildar sig båda två till gynekologer och öppnar en klinik i Toronto, som med tiden blir mycket framgångsrik. På kliniken tar de bara emot kvinnor som inte kan få barn och deras mål är ett, att hjälpa dem att bli fertila igen.

Elliot och Beverly bor ihop och delar på allt, lägenhet, framgång och ära men också känslor, erfarenheter och kvinnor. Elliot är den mer utåtriktade av dem båda medan Beverly är den blyga arbetsmyran och ofta går det till på så sätt att Elliot skaffar kvinnor som han sedan överlåter åt Beverly för att han också skall få sin beskärda del. Kvinnorna tror att de träffar en och samma man.

Skådespelerskan Claire Niveau blir patient hos bröderna eftersom hon inte verkar kunna få barn. Tvillingarna upptäcker med fascination att Claire har tre livmoderhalsar och kan därmed också garantera henne att hennes barnlöshet kommer att vara permanent. Elliot hamnar därefter snart i säng med Claire och låter sedan, som vanligt, Beverly få henne. Men Beverly blir förälskad i Claire och en romans utvecklas mellan dem. Han vill heller inte längre dela henne med brodern och snart fattar Claire dessutom misstankar om sin nya, aningen personlighetskluvna kärlek. När Claire får veta att hon legat med båda bröderna blir hon arg och lämnar dem. Efter en tid försonas hon dock med Beverly och han flyttar in till henne.

Snart efter flytten börjar Beverly få hemska separationsdrömmar och börjar därför nyttja droger för att slippa drömma. Snart är han inne i ett drogberoende.

Claire åker iväg på ett filmjobb och Beverly finner sig plötsligt ensam. En missuppfattning gör att han dessutom tror att Claire är otrogen och han börjar ta mer och mer droger, nu även på arbetstid. Efter att Beverly drogpåverkad försöker operera en kvinna med en uppsättning verktyg han utvecklat för operationer av ”mutantkvinnor” fråntas de rätten att ta emot patienter. Elliot gör flera försök att hjälpa Beverly komma ifrån sitt drogberoende men ingenting fungerar. Tillslut börjar han själv ta droger för att få deras kroppar att komma i ”synk” igen. De isolerar sig på den stängda kliniken och under inflytande av droger låter de sina personligheter ”smälta” ihop.

En dag ringer Claire och pratar med Beverly och reder snabbt ut den missuppfattning han tidigare gjort. Beverly åker till henne och hon hjälper och tar hand om honom. Snart finner hon dock hans mutantverktyg och Beverly förklarar att de i själva verket är till för att användas vid separationen av siamesiska tvillingar. Efter det tar han verktygen och beger sig tillbaka till Elliot. Väl tillsammans igen begår de under drogrus självmord i ett försök att separera från varandra.

Kampen mellan kroppen och medvetandet är i Dead Ringers en balansakt där två kroppar tvingas dela på samma medvetande. En kamp som vi vanliga människor inte är bekanta med men som kanske hör till identiska tvillingars vardag. Elliot och Beverly har lyckats hålla balansen genom att dela jämnt på alla intryck, men när Claire kommer in i Beverlys liv störs denna balans. Beverly upplever plötsligt känslor som inte Elliot kan dela med honom och denna ”overload” av intryck, tillsammans med det faktum att han har flyttat till Claire, leder till kraftig separationsångest. För att döva smärtorna och mardrömmarna tar han till droger. När Elliot försöker komma till rätta med sitt eget och broderns problem gör han misstaget att tro att det är drogerna som skapat obalansen och börjar själv ta droger för att synkronisera deras kroppar igen. Detta för dem bara närmare det oundvikliga slutet.

Både Elliot och Beverly är läkare och vetenskapsmän. De har sin egen klinik, The Mantle Clinic, och de är mycket framgångsrika. Men de experimenterar med känslor och sedan även med droger och är ytterst ansvariga för, men omedvetna om, att de skapat sin gemensamma undergång. De arbetar som gynekologer med den specifika uppgiften att göra kvinnor fertila, vilket de gör medels kroppslig modifiering. De opererar alltså, som flera av Cronenbergs vetenskapsmän tidigare, enbart på kvinnor.

Man kan, om man vill, räkna Beverly och Elliot Mantle tillsammans som filmens protagonist. Cronenberg säger också själv ”…there are two of them that are not complete seperatly”. Detta förstärks av att tvillingarna självklart spelas av samme skådespelare, Jeremy Irons, och att deras personligheter i vissa scener smälter ihop så pass att det är svårt att urskilja vem av bröderna som är vem.

Som alla Cronenbergs protagonister är de oförmögna att undkomma sina öden och deras hjälplöshet utstrålar melankoli. De är också, precis som Brundle innan dem, självvalt isolerade från samhället och lever istället tillsammans och de släpper inte in någon utomstående i deras inre sfär. Åter har protagonisterna ett utanförskap.

Claire Niveau är kvinnan som utlöser tragedin men också hon agerar utan att veta vad hon ställer till med. Claire är egentligen den enda karaktären som finns i filmen förutom de två tvillingarna och precis som med The Fly så kan man om Dead Ringers nästan tala om ett kammarspel.

I en jämförelse med The Fly finner man dessutom, i fråga om rollfigurerna, några markanta likheter. De är tre, två män och en kvinna och kvinnan kommer mellan männen. Männen har vidare något gemensamt, i The Fly på ett mer implicit sätt vilket poängteras med deras identiska initialer men som också visar sig genom deras byte av egenskaper, i Dead Ringers explicit eftersom de är tvillingar. Både i Dead Ringers och The Fly kan man dessutom i inledningen hos männen urskilja en god och en ond karaktär, Elliot/Stathis är den onde medan Beverly/Seth är den gode. Dessa karaktärsdrag och egenskaper skiftar sedan mellan dem och komplicerar den tidigare så enkla indelningen.

Cronenberg har åter tagit upp sin lek med namn. Brödernas efternamn, Mantle, förstärker och blir förstärkt av vissa faktorer i filmen och i betydelsen av ordet. I operationssalen t.ex. bär bröderna stora heltäckande röda mantlar, och det antyds i filmen dessutom att de inte bara botar sina patienter utan också ”betäcker” ett flertal av dem. Namnet Claire Niveau i sin tur, skulle kunna översättas med klar eller tydlig nivå. Och karaktären Claire innebär onekligen, för bröderna, ett steg till en helt ny nivå, en ödesdiger nivå.

Inspiration från Burroughs finns också, även om den är liten. I Dead Ringers återanvänder Cronenberg den scen han redan på sjuttiotalet lånat av Burroughs för filmen Rabid. Scenen jag menar är den med ett bråk i en operationssal. I Dead Ringers är det Beverly som drogpåverkad ställer till med problem mitt under en operation och måste övermannas av de övriga i rummet. Även brödernas droganvändande har ju tydliga paralleller till Burroughs.

Det finns dessutom också en fysisk likhet mellan Mantle-bröderna och David Cronenberg, och den likheten är, enligt honom själv, störst hos de unga tvillingbröderna i inledningen av filmen.

The kids in Dead Ringers are partly modelled after me. I did wear glasses as a kid, I was interested in science and i was precocious. /…/ What you saw through the microscope was fantastic. But when you looked up from the microscope, you were lost. So in a way I completely identify with those two little monsters.

Naked Lunch

Bill Lee är skadedjursutrotare men han får problem på jobbet eftersom hans fru och två vänner till dem har använt Bills insektsgift som narkotika och det har därför tagit slut. På grund av detta tas han också av polisen för innehav av narkotika. Polisen för Bill till en stor, talande skalbagge som påstår sig vara Bills chef i en spionoperation. Skalbaggen antyder att Bill bör döda sin fru för att skapa en vattentät täckmantel åt sig.

Jane, Bills fru, blir allt mer beroende av insektsgiftet och Bill söker därför hjälp hos en Dr Benway. Benway ger Bill en annan drog gjord på brasiliansk tusenfoting som skall blandas ut med insektsgiftet för att sakta ta bort fruns beroende.

På en fest råkar Bill under drogpåverkan skjuta ihjäl sin fru och plötsligt befinner han sig mitt i den täckmantel skalbaggen talat om tidigare. Bill tar till flykten, till Tanger, som han i sin drogförvirring tror är ett land vid namn Interzone. I en serie hallucinationer upplever Bill sedan hur han rekryteras till en spionorganisation och börjar arbeta som agent med sin skrivmaskin som närmsta chef. Skrivmaskinen har förvandlats till en skalbagge och den hjälper honom och dikterar för honom de rapporter om Interzone vilka är Bills uppgift att skriva. Dessutom träffar han en mängd underliga depraverade människor i staden, som alla, på ett eller annat sätt verkar känna Dr Benway. Bland dem finns ett udda författarpar som roar sig på ett perverst sätt, och Hans, en tysk som håller på med en del inte helt lagliga affärer.

Hans två vänner från USA kommer på besök och de försöker få Bill att ta sig i kragen och avsluta den roman han jobbat på den senaste tiden. Bill vet inte vad de talar om och när vännerna visar upp de brev som Bill skickat till dem, rapporterna, är han fortfarande lika oförstående. Bill har knarkat hårt under tiden i Tanger och har skrivit allt under drogpåverkan. Han har följaktligen inget minne av det han skrivit eller att han ens skrivit det.

Rapporterna bildar romanen som de kallar Naked Lunch.

Det finns även i Naked Lunch en kamp mellan kroppen och medvetandet. Den kamp som uppkommer vid tunga drogberoenden. Enligt Burroughs, som skrev boken Naked Lunch, finns det två sorters beroenden, medvetandets och kroppens beroende, eller som han själv benämner dem, psykiskt och fysiskt beroende.

Det psykiska beroendet är när narkomanen vill ha droger och gör vad som helst för att få det, men om han, mot förmodan, inte skulle få tag på några så avlider han inte för det. Det fysiska beroendet är när kroppens ämnesomsättning är beroende av drogen för att kunna fungera. Detta innebär att om narkomanen med fysiskt beroende inte får droger så kan han mycket väl avlida. Det psykiska beroendet är ett sorts medvetandets kamp mot kroppen, och det fysiska är istället ett kroppens kamp mot medvetandet.

Bill Lee i Naked Lunch har fruktansvärda hallucinationer och samtidigt som han vet att de måste vara just bara hallucinationer agerar han på dem och låter dem styra honom. Det är en ögats kamp mot logiken och ögat vinner. Detta är ett fenomen som piloter ofta utsätts för, deras ögon ger dem en information och instrumenten i flygplanet ger en helt annan. Här är det viktigt att piloten kan förtränga sina instinkter och låta instrumenten styra honom vilket är det som Bill inte lyckas med.

I Burroughs bok Naked Lunch så får läsaren stifta bekantskap med den lömska, illvilliga läkaren Dr Benway. Han finns även med i filmen och är inblandad i den spionorganisation som Lee tror sig ha blivit värvad av. Men filmens Benway har dock inte de typiska Cronenbergska egenskaperna som kan hittas hos vetenskapsmännen i hans andra filmer. Cronenbergs vetenskapsman är nog snarare Bill Lee själv och experimentet utför han med droger på sin egen kropp.

Den spionorganisation som Lee värvas av, i sina hallucinationer, är så hemlig att den saknar namn, men den har världsomstörtande mål och en ondskefull ledare i Dr Benway. Precis som de tidigare institutionerna ConSec och Spec Op, från filmerna Scanners och Videodrome. Cronenberg har alltså inte riktigt lämnat institutionerna.

Precis som i den tidigare Videodrome så får vi i Naked Lunch till största del uppleva en mans hallucinationer. Lee slits mellan vad han ser och vad han tror och är onekligen, på grund av droganvändandet, ett offer för sitt eget handlande. Lee har också ett sorts utanförskap till samhället, vilket förstärks när han råkar skjuta sin fru. Efter denna händelse tror han sig dessutom vara eftersökt och måste fly sitt land. I Tanger, Interzone, är han en utlänning och en nykomling och på så sätt utanför också där.

Det finns också flera bifigurer i Naked Lunch som är udda och spännande, precis som i Cronenbergs tidigare filmer. Ett författarpar som Bill träffar har den udda, perverterade vanan att tillsammans dela på och njuta av unga arabiska pojkar. I vilken annan film som helst hade dessa utmålats som djävulens avföda, men I Naked Lunch är de bara vanliga, om än konstiga människor. Och Lees två vänner i Amerika skall självklart föreställa Jack Kerouac och Allen Ginsberg och är inte svåra att känna igen, även om deras respektive tekniker att skriva har blivit förväxlade i filmen.

Filmen saknar Cronenbergs finurliga lekar med namn men kopplingarna till Burroughs är istället så självklara att de knappast behöver diskuteras, filmen är ju en filmatisering av Burroughs bok.

Det finns heller inte så mycket gemensamt mellan filmens Bill Lee och David Cronenberg, men däremot kan flera paralleller dras mellan Cronenberg och författaren Burroughs. Cronenberg har sedan tidigt varit influerad av Burroughs texter och gjorde, innan han började med film, flera försök att skriva som honom. De är båda förmedlare av sensationellt, chockerande material och ser båda två mycket harmlösa ut i jämförelse med detta respektive material. De bär glasögon, och verkar på vissa bilder, som föreställer dem tillsammans, ha bytt glasögon med varandra. De är dessutom välutbildade och artikulerade och är inte främmande för att ta upp just främmande ämnen och teman i sina respektive uttrycksformer. De är med andra ord mycket lika.

I denna genomgång av filmerna har det tydligt visat sig att det finns flera teman och ämnen som upprepar sig. I nästa del av denna uppsats skall jag ta upp och redogöra för dessa teman och ämnen ordentligt och försöka förklara och fördjupa dem.

Tematisk redogörelse

Kampen mellan Kroppen och Medvetandet

”What’s mind? No matter. What’s matter? Never mind.”

Cronenbergs vanligaste, mest förekommande tema är alltså kampen, eller förhållandet, mellan kropp och medvetande. Denna kamp tar sig, som vi sett, olika uttryck i hans filmer, ibland är den explicit uttalad och en betydande del av narrativet, ibland finns den osagd i bakgrunden. Men den finns där, alltid.

Vad går då denna kamp ut på?

Det är tydligt att Descartes klassiska frågeställning ”Do I know my mind better than my body?” har mycket med den att göra.

1600-tals-filosofen René Descartes arbetade bl.a. med att försöka reda ut kopplingen mellan kroppen och själen. Vad han kom fram till var att kroppen och medvetandet var helt skilda substanser. Kroppen är, sade Descartes, ett ”utsträckt ting”, som är delbart och rörligt, medan medvetandet är ett ”tänkande ting”, immateriellt, enkelt och oförstörbart. Och även om de är åtskilda så kan de påverka varandra kausalt.

Det är denna påverkan Cronenberg är intresserad av och i hans filmer sätts den igång när den naturliga balansen mellan kropp och medvetande rubbas. Det är detta som hela tiden sker i filmerna. Det som skiljer filmerna åt är vilken del det är, kropp eller medvetande, som tar överhanden och vilka följder detta får.

Det är också tydligt att kroppen för Cronenberg inte bara innebär den fysiska kroppen utan också passion, behov, drifter och instinkter. Medvetande i sin tur innebär rationalitet, återhållsamhet, moral, tanke och vilja. Med andra ord egenskaper som alla äger eller bör äga, men som i Cronenbergs filmer blir farliga om de tillåts växa sig för stora åt något håll.

Vetenskapsmannen

Cronenbergs filmer innehåller som jag tydligt har visat ofta en person som är eller på något sätt kan ses som en vetenskapsman. I litteraturen om filmerna och hos Cronenberg själv går denna karaktär under namnet The Scientist men jag har valt att hålla mig till det svenska ordet.

Vetenskapsmännen är sällan huvudkaraktärer i filmerna utan agerar mest i bakgrunden. Vetenskapsmännens handlande är viktigt för filmerna men deras misstag har oftast redan skett när filmen börjar och det vi får se är resultaten av dessa misstag.

Vetenskapsmannen från Cronenbergs första film Stereo, 1969, och fram till Videodrome, 1982, är en bifigur, i några filmer under denna tid till och med helt frånvarande från själva filmen i sig. I de senare filmerna The Fly, 1986, och Dead Ringers, 1988, låter Cronenberg vetenskapsmannen istället träda fram och bli protagonist.

Oftast är vetenskapsmannen en läkare som sysslar med medicinsk forskning och experiment. Han är en äldre man och kan ibland ses som något av en fadersfigur för huvudpersonerna i filmerna. Dessutom utför han sina experiment nästan uteslutande på kvinnor.

Ändå är han absolut inte ond. De experiment han utför är alltid utförda i god tro, för att försöka förbättra samhället och världen, medicinskt eller socialt. Felet han begår är att närma sig ”problemet” från fel håll, att försöka lösa sinnets problem genom kroppen och vice versa. Det är när dessa försök leder till att den naturliga balansen mellan kropp och medvetande störs som lidandet, och också filmerna, börjar.

Varför är då Cronenberg så intresserad av vetenskapsmän? Vad betyder vetenskapsmannen för honom?

I think the best scientists are as mad, creative and eccentric as writers and artists of any kind. I feel a lot of empathy for doctors and scientists. I often feel that they are my persona in my films.

My movies are experiments and the studio is my lab.

Cronenberg var, som jag nämnt, tidigt intresserad av biologi och han har uppenbarligen behållit en fascination för vetenskapsmän och deras yrke, en fascination som verkar bygga på beundran.

I make no attempt to say that scientists go too far. I’m very ambivalent about the ecology movement, for instance. It’s not clear to me that the natural environment for man is the woods – for all we know, it could be downtown Chicago. The thing about man /…/ is that he creates his own environment. It’s in his nature to try to take control of it/…/ So in a sense my doctors and scientists are all heroes. Essentially, they’re symbolic of what every human tries to do when he brushes his teeth.

Det är vetenskapsmännen som opererar och testar sina felande teorier. Detta leder till smitta, mutationer och ond bråd död för både dem själva och protagonisterna. Men, vilket tidigare nämnts, vetenskapsmännen agerar alltid i goda syften, och det är först när deras experiment och tester går överstyr som det obehagliga börjar. Cronenberg vill inte få det till att de har agerat fel på något sätt utan det obehagliga är bara en del av en utveckling mot det bättre.

Institutionerna

Cronenberg har också en förkärlek för institutioner och platser som fungerar som institutioner. Ett isolerat lägenhetskomplex, en klinik eller ett militärt hemligt företag har allihop egenskaper som gör att de kan representera institutioner i filmerna.

Oftast huserar hans vetenskapsmän just här, och deras förhållande till institutionerna och deras ledare är sällan oproblematiskt. Ibland utnyttjas deras vetenskaper för syften som inte går i samma riktning som deras ursprungliga syfte, men eftersom institutionen är deras sponsor och arbetsgivare böjer de sig.

Cronenbergs eget förhållande till institutioner och varför han finner dem intressanta och passande för filmerna förklaras kanske i följande citat.

An institution is really like an organism, a multi-celled animal in which the people are the cells. /…/ An incorporation of people into one body./…/ I connect this with the concept of a human body, in which the cells change regularly. They live and die their own lives, and yet the overall flow of the existence of the body as an individual seems to be consistent.

Institutionerna får alltså hos Cronenberg något fysiskt, kroppsligt över sig, och kan i det perspektivet ses som en metafor för den mänskliga kroppen och vissa av dess funktioner. När då institutionen och dess människor utgör ett hot i filmerna kan den sålunda liknas vid en tumör som ju utgör ett hot mot kroppen.

It’s like a tumour or a liver or a spleen that decides it will have its own independent existence. It still needs to share the common blood that flows through all the organs, but the spleen wants to go off and do a few things. It’ll come back.

Institutionerna i filmerna kan följaktligen ses som symboler för kroppen och de kroppsliga funktionerna.

Rollfigurerna

Rollfigurerna i Cronenbergs filmer har mycket gemensamt med varandra. Det är svårt att urskilja några hjältar eller skurkar bland dem utan de flesta visar sig vid närmare eftertanke bara vara offer för omständigheterna. I de tidigare filmerna är det bifigurerna som dominerar och fascinerar men allt eftersom genom Cronenbergs filmskapande växer protagonisten till en mer och mer utvecklad karaktär.

Tanken ligger Cronenberg mycket varmt om hjärtat och hans rollfigurer uttrycker sig mycket verbalt och visar sig oftast som tänkande och ofta motsägelsesfulla varelser. De tänker och talar, väger fördelar mot nackdelar, prövar teorier och diskuterar, med sig själva om ingen annan finns närvarande.

…they cannot turn the mind off; and the mind undercuts, interprets, puts into context. To allow themselves to go totally into the emotional reality of what’s happening to them is to be destryed completely.

Protagonisten

Cronenbergs allra första filmer saknar riktiga protagonister. Istället kan man i de tidiga filmerna se det som att smittan, ”monstret”, parasiten är protagonist.

Från The Brood och framåt så får protagonisten en mer och mer framdrivande roll i filmerna och i Videodrome har Cronenberg kommit fram till tekniken att ha protagonisten i centrum hela tiden och låta filmen berättas nästan uteslutande i första person. Dialogen blir då en mycket viktig del av filmen eftersom karaktärerna skall kunna uttrycka detta nya djup de erhållit. Huvudrollerna har därför blivit stora karaktärsroller som, med Cronenbergs kompetenta ledning, har hjälpt skådespelarna att ta ett kliv framåt i deras respektive karriärer.

Protagonisterna i Cronenbergs filmer är också de mest utsatta karaktärerna och deras öden är ofta beseglade redan i inledningen. Andra gemensamma drag hos dem är bland annat följande:

– Deras handlingar leder inte till något. De är helt oförmögna att på något sätt ändra sin framtid.

– I fem av nio filmer begår protagonisten självmord, i de övriga fyra genomgår han/hon/de stora förändringar vilket lämnar dem alla som helt andra människor än de tidigare var.

– Det är bara en, eller högst två, av Cronenbergs filmer som slutar i något som skulle kunna tolkas som positivt för protagonisten.

– De är på ett eller annat sätt vid sidan av eller helt utanför samhället, eller som Cronenberg kallar dem, derelicts.

– Protagonisterna äger ofta en fysisk likhet med Cronenberg.

Bifigurerna

Bifigurerna i Cronenbergs tidiga filmer har en starkare position än vad de eventuella protagonisterna har. Fram till och med filmen Scanners, är protagonisterna färglösa, tråkiga och hamnar i skuggan av birollerna. Från och med Videodrome ges dock protagonisten en starkare ställning men utan att bifigurerna alltför mycket tappar sin. De blir dock färre, vilket leder fram till de filmer som kan ses som kammarspel.

Bifigurerna är ofta motsägelsefulla. De är konstiga, underfundiga, talträngda och ofta fula. De kan vara skurkar eller ”goda” och äger både trevliga och mindre trevliga egenskaper. En skådespelare som verkar vara lite av en favorit för Cronenberg till roller som dessa är den kanadensiske skådespelaren Robert Silverman. Han har fått gestalta flera finurliga bifigurer i Cronenbergs filmer, och lyckas alltid ge sin roll ett oanat djup och stjäla uppmärksamheten den korta stund han är i bild. Rollen som cancersjuk före detta patient till Dr Raglan är hans, i mitt tycke mest intressanta och lyckade roll. Han föreställer där en mycket slemmig, svettig och lismande person, som samtidigt är mycket verbal och äger en underfundig humor. Han är följaktligen en till utseendet osympatisk, men till sättet mycket sympatisk person. Denna roll gör Silverman sedan en sorts upprepning av i den senare filmen Naked Lunch.

Namnen

Vad som blir tydligt när man granskar Cronenbergs filmer på detta sätt är att han ofta ger bifigurer och även institutioner i filmerna väldigt speciella namn. Namnen äger information som kan ge uppmärksamma åskådare ytterligare vetskap om ägarna till namnen. Cronenberg kan gå till väga på flera sätt vid myntandet av dessa namn och jag skall försöka redogöra för några olika tekniker.

Antingen tar han ett namn från någon historisk eller nu levande person, känd eller mindre känd. Detta innebär att man, om man känner till denna person och vad han är känd för, kan dra paralleller mellan karaktären och honom och där igenom få en fördjupad information om karaktären. Exempel på detta är bl.a. Emil Hobbes/Thomas Hobbes och Harlan/Harlan Ellison från Shivers respektive Videodrome.

Det andra alternativet är att Cronenberg tar en fackterm från medicinsk, kemisk, eller annan vetenskap och gör ett namn av detta. Om åskådaren kan betydelsen av termen kan han/hon göra lämpliga kopplingar och få ökad förståelse för rollfiguren eller institutionen på detta sätt. Ett exempel jag har nämnt är Dan Keloid i Rabid vars namn refererar till den medicinska termen keloidhud. I tidigare filmer blandar Cronenberg också äkta och påhittade vetenskapliga termer vid namngivningen av institutioner.

Cronenberg använder sig ibland också av ord som har flera skilda betydelser vid tillfällen då mer än en betydelse passar in på och karaktäriserar personen. Bra exempel på detta är filmtiteln The Brood och tvillingbrödernas efternamn, Mantle, i Dead Ringers.

Influenser från Burroughs

Cronenberg har i intervjuer bekräftat att han har influerats av den gamle beat-författaren William S. Burroughs i sitt filmskapande. Cronenberg var tidigt mycket intresserad av litteratur och i Burroughs böcker fann han sina egna demoner beskrivna så som han själv skulle beskrivit dom, fast bättre.

Not all of it. Not all of it in Burroughs, and not all of it in me. But so much of it, right there, stuff I could have written, except Burroughs had been doing it so much better and for so much longer.

Ett släktskap växte fram mellan Cronenberg och Burroughs och de träffades också senare, efter att Cronenbergs karriär satt fart, och blev goda vänner. Vissa talar om att Cronenberg kanske inte hade haft det bildspråk han nu har om det inte hade varit för Burroughs texter och det kan ligga något i det. I Burroughs böcker, framförallt Naked Lunch, finner man nämligen flera bilder som återkommer i Cronenbergs filmer. Det rör sig, som vi sett, både om rena småsaker, som kanske går många förbi, och viktigare teman. Några av dem kan man till och med se upprepas i flera filmer.

Från Burroughs har Cronenberg också lånat, eller tagit till sig, något mycket större än bilder, nämligen en attityd. Det var Burroughs som en gång i tiden skrev enligt estetiken ”to show the unshowable, to speak the unspeakable”, och detta dekret har Cronenberg också tydligt försökt infria i de flesta av sina filmer. Dessutom finner Burroughs samhällssyn och samhällskritik ekon i Cronenbergs filmskapande, t.ex i misstron mot det borgerliga samhället som kan spåras i flera av hans filmer.

De Biografisk-psykologiska spåren

Under granskningen av Cronenbergs filmer har vi också kunnat märka en koppling mellan vissa rollfigurers situation och Cronenbergs egen.

Det finns i flertalet av filmerna en person, ofta protagonisten, som till utseendet påminner om David Cronenberg själv. Alla Cronenbergs manliga protagonister är mörkhåriga män i åldern runt 30+. Denna likhet förstärks också och görs explicit av Cronenberg vid vissa tillfällen, som t.ex. vid ett tillfälle i filmen Videodrome när Max Renn provar ett par glasögon i en glasögonbutik.

Om man så kopplar ihop dessa figurer och deras situation med Cronenberg själv och hans livssituation vid tiden för varje enskild film uppkommer ytterligare samband. Om dessa samband är medvetna eller undermedvetna från Cronenbergs sida är svårt att säga, men de stämmer för bra för att bara vara slumpmässiga. Cronenberg återskapar i vissa rollfigurer sig själv och sitt liv och låter sitt eget liv speglas i deras påhittade. Kanske har han någon form av terapeutiskt skäl till detta. Kanske finner Cronenberg det lämpligare att låta en karaktär i en film göra något han själv har velat göra, men av en eller annan anledning inte kan eller vill göra.

Slutdiskussion

Jag har nu omsorgsfullt gått igenom större delen av David Cronenbergs filmskapande och nått en hel del resultat. Uppenbart är att Cronenberg alltid har valt projekt som han har kunnat relatera till, vare sig han har varit inblandad i manus eller inte. Uppenbart är också att det finns ett flertal teman och ämnen som han nästan inte kan låta bli att arbeta med och variera om och om igen. Det största, mest tydliga, och också mest representerade temat är förhållandet och kampen mellan kroppen och medvetandet. Det är tydligt att detta ämne, av olika skäl, har intresserat och oroat Cronenberg i många år. Även vetenskapsmannen och institutionerna har fått otaliga varianter genom Cronenbergs filmer och dessa båda kan spåras till Cronenbergs egna studier i biokemi. Det har skett en utveckling hos Cronenberg i fråga om dessa ämnen eftersom de i de senaste filmerna har fått en mer implicit roll, inte alls lika tydlig som i hans tidigare filmer. Sedan har jag även visat att Cronenberg har en förmåga att skapa djupa motsägelsefulla rollfigurer i sina filmer, mer liknande figurerna i europeisk artfilm än amerikansk (kanadensisk, men USA producerad) skräckfilm. Detta gäller också hans huvudkaraktärer, eller protagonister. De har, från att ha varit nästan obefintliga, utvecklats till mycket genomarbetade, så stora att filmerna har centrerats runt dem.

Dessutom har jag funnit en intressant koppling mellan en del av Cronenbergs huvudkaraktärer och Cronenberg själv. En koppling som först visat sig genom en ovanligt stor utseendemässig likhet, men som, när man tittar noggrannare på den och jämför med Cronenbergs eget familjeliv, har visat sig betydligt större än så.

William S. Burroughs inflytande på Cronenberg har, som vi har sett varit stor, och kanske var enda sättet för Cronenberg att, en gång för alla, slå sig ur Burroughs bojor att göra filmatiseringen av Naked Lunch. Tydligt är att påverkan inte längre är lika stor men om den är borta det kan bara framtiden visa.

Nya insikter har dessutom under arbetet utkristalliserat sig och är värda att tas upp, kanske i en efterföljande diskussion. Intressant och berömvärt är det faktum att Cronenberg, trots att han uppenbarligen inte låter sig styras, hela tiden lyckas göra film som publiken är intresserad av att se. Han har förvisso aldrig haft några blockbusters men tillräckligt många ser hans filmer för att han skall få mer pengar till att göra nästkommande film än vad han hade till den föregående. Det är ganska ovanligt i Hollywood när det kombineras med en ovilja att kompromissa och vara kommersiell, vilket stämmer väl in på Cronenberg. På något sätt har han istället lyckats att synkronisera sina demoner med publikens smak vilket är väldigt få regissörer förunnat. Cronenberg gör de filmer han vill göra, precis så som han vill göra dem och tillåts göra det och får dessutom mycket publik till filmerna. För det, om inte för hans konsekvens, är han värd en applåd.

Källförteckning

Tryckt Material

Burroughs, Naked Lunch, (Grove Press, Inc. New York 1959)

William S.

Noël Carroll Theorizing the Moving Image (Cambridge University, New York 1996)

Handling, Piers The Shape of Rage, the films of David Cronenberg.

(red) (Academy of Canadian Cinema, Canada 1983)

Morris, Peter David Cronenberg, A Delicate Balance (ECW Press, Toronto 1994)

Needham, Paul Descartes, An Introduction to the Philosophy of Mind, (Förlaget Akademilitteratur, Sverige 1981)

Rodley, Chris Cronenberg On Cronenberg (Faber and Faber Ltd, (red) London 1992)

Filmerna

(Manus och regi är av David Cronenberg där inget annat nämns.)

Stereo (1969)

65 min, 35mm.

Crimes of the Future (1970)

65 min, 35mm.

Shivers (eller They Came from Within, The Parasite Murders) (1975)

87 min, 35mm.

Rabid (1976)

91 min, 35mm.

The Brood (1979)

91 min, 35mm.

Scanners (1980)

103 min, 35mm.

Videodrome (1982)

87 min, 35mm.

The Dead Zone (1983)

Manus: Jeffrey Boam

100 min, 35mm.

The Fly (1986)

Manus: Charles Pogue och David Cronenberg

92 min, 35mm.

Dead Ringers (1988)

Manus: Norman Snider och David Cronenberg

115 min, 35mm.

Naked Lunch (1991)

115 min, 35mm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s