Chuck Palahniuk

Skriven 2003 09 13

Här i Sverige har vi länge varit lyckligt ovetande om den amerikanske författaren Chuck Palahniuk [påla-nick], tills filmen Fight Club dök upp på biograferna runt millennieskiftet. Filmen var en visuell rallarsving och cool som fan och hade därtill ett OK försök att kritisera konsumtionssamhället inbakat i sig. Det faktum att den skapade en våldsdebatt som liksom slog sig själv på käften var inte heller någon nackdel för dess framgångar.

Några kvicktänkta självutnämnda profeter och ledstjärnor i mediebruset insåg förstås att det fanns en litterär förlaga till filmen och såg till att snabbt som tanken införskaffa de Palahniuk-böcker som fanns och placera dem på sina ”just-nu”-listor, medan vi vanliga Svenssons väntade på de svenska översättningarna. Men de svenska översättningarna kom aldrig. Vad jag vet så finns det fortfarande ingen översättning av Fight Club eller någon annan av Chuck Palahniuks böcker, vilket inte bara är konstigt utan rätt dåligt.

Sedan Fight Club har Palahniuk gett ut ytterligare fem böcker, Choke, Survivor, Invisible Monsters, Lullaby och Diary. Alla böckerna har fått uppmärksamhet, även om ingen riktigt har nått upp till Fight Clubs stenhårda anslag. Palahniuk har dock visat att han är en litterär begåvning som få, och på många sätt demonstrerar han var modern amerikansk litteratur befinner sig idag. Han har fått många efterföljare, många unga författare, och äldre också för den delen, som hyllar hans verk och skrivteknik och hämtar inspiration ur hans böcker och teman.

Chuck Palahniuk började skriva i trettioårsåldern. Hans första romanförsök, Invisible Monsters, ratades så hårt på förlagen, att han som ett argsint svar på detta vredesskrev en text som gick under namnet Manifesto. Texten var helt inriktad på att fungera som en personlig förolämpning mot alla de som hade refuserat honom tidigare. Denna gång jublade dock förlagen och kontrakt skrevs. Manifesto blev Fight Club.

Fight Club släpptes 1996, fick mycket goda recensioner och vann också Palahniuk en del litterära priser, men blev ingen riktig bestseller. Inte förrän en pocketversion kom i cirkulation, med ett tilltalande brutalt omslag (inte alls olikt bilden på en sönderslagen Brad Pitt i reklamen för filmen), och ett rykte började florera om ett fantastiskt manus baserat på boken, började Fight Club få den uppmärksamhet den förtjänade.

Plötsligt fann Chuck att det var möjligt för honom att sluta sitt ”day job”, och ge sig hän skrivandet på heltid, vilket till dags dato alltså har genererat ytterligare fem böcker från hans penna, och en helt ny novell kallad Guts, ännu ej utgiven, som han med stor ”framgång” (ryktet säger att folk i publiken har svimmat under läsningen) läser delar ur på sin pågående pr-turné för senaste romanen Diary.

Fight Club

Fight Club är en högoktanig, minimalistisk och stenhård samhällskritik, där mycket av textinnehållet faktiskt kan plockas ut ur sitt sammanhang i små segment och ändå njutas med lika stor behållning. Det är det alldagliga livets meningslöshet som kritiseras, konsumtionssamhällets bojor som styr oss, och den passiva dödsväntan vi ramlar in och fastnar i, istället för att ta tag i våra liv.

”You buy furniture. You tell yourself, this is the last sofa I will ever need in my life. /…/ Then the right set of dishes. Then the perfect bed. The drapes. The rug. Then you’re trapped in your lovely nest, and the things you used to own, now they own you.“

Den namnlösa huvudpersonen i boken är en av alla dessa faderslösa unga män, med ett OK men dödstråkigt jobb, som har allt han behöver i form av IKEA-möbler och olika senapsvarianter i kylskåpet, men som helt enkelt saknar livslust. För att hitta tillbaka till den går han på träffar för cancerdrabbade, där han i jämförelse med de cancersjuka som lever på lånad tid, känner sig riktigt levande. Tills han på en nakenstrand träffar Tyler Durden, som förvånar honom genom att faktiskt leva för stunden.

“Tyler and I, we met and drank a lot of beer, and Tyler said, yes, I could move in with him, but I would have to do him a favour. /…/ There, drunk in a bar where no one was watching and no one would care, I asked Tyler what he wanted me to do. Tyler said, ‘I want you to hit me as hard as you can.’ “

Som om smärtan på något sätt skulle kunna väcka dem till liv och föra dem tillbaka till de levandes skara, så börjar de båda nyfunna vännerna att slåss. De bankar skiten ur varandra på parkeringsplatser och bakgårdar, och inleder med detta en sorts kult, Fight Club, inledningsvis bara, som namnet säger, en slagsmålsklubb. Fight Club växer dock snart till något annat, något större, och mycket farligare, i takt med att Tyler Durden sprider sina sanningar och smider sina planer i en obändig vilja att förändra världen till något bättre.

Choke

Choke handlar om Victor Mancini, en före detta läkarstudent som fixar extra pengar genom att låtsas sätta mat i halsen på fina restauranger och låta sig räddas av rika välgörare, som sedan naturligt ser det som sin uppgift att ta hand om Victor finansiellt. Pengarna går till det ålderdomshem där hans Alzheimersdrabbade mor vistas, en mor som har satt ordentliga spår i Victor i hans barndom, en barndom som Victor gräver allt djupare i för att försöka hitta till sitt rätta jag. Det skall också tilläggas att Victor är sexmissbrukare, och därför går på sexmissbrukarmöten, men inte för att bli botad utan för att det är ett jäkla bra ställe att ragga villiga kvinnor på.

Choke har inte samma självklara pisksnärtsprosa som Fight Club, men ämnena finns där, inte cancermöten denna gång utan sexmissbruk och huvudpersonen är ytterligare en av dessa faderslösa män som fastnat i det moderna livets meningslöshet (han jobbar på en ”1800-tals nöjespark” utklädd i tidstypiska kläder) som försöker hitta en väg ut ur ekorrhjulet och finna sitt rätta jag.

Survivor

Huvudpersonen Tender Branson har i bokens inledning kapat ett flygplan och sitter och dikterar sitt liv in i flygplansbandspelaren, på kollisionskurs med den australiensiska öknen. Han berättar om sitt liv som ung kultmedlem (en kult där medlemmarna efter en viss ålder tar sitt eget liv) och hur han ger sig av från sin familj och börjar jobba som tjänare åt rika. Han berättar hur den kult han kom ifrån plötsligt har sett ”ljuset”, varefter alla kultmedlemmar enligt reglerna skall ta sina liv för att kunna fortsätta till paradiset och hur polisen söker upp honom för att med terapeutisk hjälp försöka avprogrammera honom från att begå självmord. Hur kultanhängarna blir färre och färre, både på grund av självmord och på grund av att en seriemördare har tagit på sitt ansvar att ta livet av de kultmedlemmar som valt att inte följa reglerna. Snart är Tender den ende överlevande, men ingen lycklig sådan, eftersom han faktiskt ville till paradiset och känner sig övergiven. Som ensam överlevare blir Tender plötsligt högvilt i mediavärlden och blir inbjuden till de största TV-showerna. Han skaffar sig en agent, som kvickt ser till att Tender lanseras som en sorts media-Messias.

Mitt i allt detta hinner Tender också träffa en flicka, Fertility, som av någon underlig anledning kan förutse händelser och läsa tankar. Detta blir mycket användbart för Tender i sin nya mediaroll, då han plötsligt kan komma med förutspåelser som faktiskt också inträffar. När det visar sig att det är Tenders egen bror som är seriemördaren som dödar kultmedlemmar, gör Tender en sista katastrofal förutspåelse och så tar de på flykt, alla tre tillsammans, som en modern och mycket dysfunktionell familj.

Survivor är en bra bok men ändå inte riktigt i par med Fight Club. Chuck levererar sina vakna avslöjande iakttagelser och vänder som vanligt ut och in på ett antal vardagliga fenomen i samhället, i det här fallet underliga kulter, terapi, krishjälp-hotlines, hushållsarbete, jakten på personlig perfektion och TV-präster, bland mycket annat.

Chuck Palahniuk är en stor satiriker och avslöjare, som har en förmåga att ta något helt normalt och visa upp det i ett sorts Palahniuk’skt ljus, som får läsaren att plötsligt inse hur skruvat det faktiskt är, eller skulle kunna vara. Hans huvudpersoner är alltid antihjältar med lika många, ofta fler, dåliga egenskaper jämfört med goda egenskaper. Han är också en mycket noggrann forskare, som älskar att sprida udda kunskaper omkring sig, inom allt ifrån hur man gör bomber och tvål till fantastiska tips på hur man löser allehanda hushållsproblem och lagar mat på rätt sätt. I slutändan verkar det dock som att Palahniuk har tappat tron på människan, och att han tycker att det krävs inget mindre än ett smärre kärnvapen krig eller liknande för att vi alla skall få komma tillbaka till scratch igen och bygga upp samhället från grunden, rätt denna gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s