Dagbok

Nattliga aktiviteter #1

Klockan var halv ett på natten och som vanligt på sommarhalvåret satt jag och lurpassade på balkongen med min starka kikare i högsta hugg. Det var en ganska varm och något fuktig onsdag i juni, fast nu var det ju torsdag förstås, rent tekniskt sett i alla fall. Temperaturen var nog omkring tjugotvå grader, och det hade inte regnat, eller egentligen ens varit några moln på himlen att tala om, sedan tisdagen före, och mina balkongväxter, som verkligen blev törstiga i sådant här väder, behövde omkring sex liter vatten en dag som den här för att inte vissna. Som vanligt var vardagsrummet bakom mig väl nedsläckt (för att inte avslöja min närvaro på balkongen) och som vanligt fanns det, till mitt stora missnöje, ingenting att se med min starka kikare. Egentligen vet jag inte vad det var jag förväntade mig, vad jag hade förhoppningar om att få se, men hoppet fanns där i alla fall, som en liten pockande smådjävul, som såg till att jag, punktligt och noggrant, alltid avslutade dagen med ett långt vaktpass på min på dagen så prunkande balkong.

Jag brukade sitta till ungefär halv två, men ibland, då det rörde sig en smula mer innanför gardinerna i huset mitt emot än vad jag van vid, kunde jag stanna så länge som till halv tre tre. En gång i våras såg jag faktiskt ett naket kvinnobröst, tror jag. En annan gång spenderade jag mer än två timmar, statyeskt orörlig, pressad mot balkongens ena sidovägg, eftersom jag trodde att jag såg ett par nakna kvinnofötter och kvinnoben liggande på en obäddad säng i ett fönster på våningen strax över nedre botten i huset på min högra sida. Bara korta stunder vågade jag föra kikaren mot ansiktet eftersom jag visste att minsta rörelse kunde avslöja mig trots att jag stod gömd bakom en vägg. Tillslut visade det sig dock att det var en ung man och inte en vacker kvinna som var ägare till benen och fötterna. Denna natt såg jag inte något sådant, i själva verket såg jag inte någonting alls, och därför gav jag upp övervakningen ovanligt tidigt denna natt, kvart över ett för att vara exakt.

Som den noggranna själ jag var tog jag, när jag kom innanför balkongdörren, några korta anteckningar om dagens och kvällens förutsättningar och egenskaper, trots att det faktiskt inte hade burit någon frukt. Enligt mitt sätt att se på det kan man näppeligen vara för noggrann. Något som också reflekteras i det mesta jag gör. Jag säger det mesta här, märk väl, och inte allt. Tyvärr har jag inte riktigt samma noggrannhet i min hygien, vilket jag alltför ofta blir pinsamt medveten om när jag då och då ger mig ut ur min lägenhet. Sedan jag blev sjukpensionär och min fru tröttnade på mig (”jag är jävligt trött på ditt sjuka beteende, fattar du det, jag vill aldrig se dig mer ditt patetiska jävla as!”) så har det inte känts riktigt lika viktigt att duscha dagligen och borsta tänderna och klippa naglarna och kamma håret och byta kläder när dom har blivit lite väl insuttna och så. Varför vet jag inte. Det bara är så.

När jag var klar med mina anteckningar dammade jag av kikarlinserna med en specialborste för just kikar- och kameralinser, placerade kikaren i sitt fodral, ett förstärkt sådant, och placerade fodralet med kikaren på tredje hyllplanet nedifrån i bokhyllan i arbetsrummet. Ja, jag har ett arbetsrum, trots att jag inte har haft något arbete på flera år. Fortfarande försöker jag, i alla fall ett par timmar per dag, sitta i arbetsrummet och peta i lite pappershögar, för att på något sätt bibehålla känslan av att jag jobbar. Jag kan dock inte påstå att det fungerar eller för den skull stärker min självkänsla något särskilt, snarare tvärt om. Man har alltid ambitionen att man skall ta till vara på all den tid man plötsligt får över, skriva böcker, måla tavlor osv. Men det fungerar tyvärr inte så.

Efter att ha stoppat undan kikaren gick jag på toaletten och sedan till sängs. Oftast brukade jag behöva ligga minst en timme innan jag kunde somna, men inte den här gången. Den här gången kunde jag inte somna alls, och klockan närmade sig sakteliga morgon. Då och då hörde jag hur någon gick upp och strilade på toaletten eller spolade vatten. Det var någon i mitt hus som verkligen passade in på epitetet brandslang skall ni veta, för jag hade nog aldrig hört så kraftigt strilande förut. Själv strilade jag inte alls utan siktade längs kanten, och jag förstod mig heller inte på de som laddade ur rakt ner i klosettens vattenansamling. Skvätte det inte väldigt? Jag vågade inte prova, den saken var klar, jag hade pissfläckar nog på byxorna i alla fall, fast i grenen då. Detta irriterande faktum hade börjat uppträda i trettioårsåldern och blev helt klart värre med åren. Hur mycket man än ”skakade av” så fanns det alltid några droppar kvar, vilka sedan läckte ut i flera minuter efter toalettbesöket och resulterade i nersolkade byxor. Ofta kunde man känna att det liksom blev kallt i kalsongerna av fukten, men lika ofta kände man ingenting och gick omkring med kissfläckarna en hel dag eller två. Bytte man sedan inte byxor på en vecka så kunde det se väldigt illa ut efter ett tag. På kostymbyxor syntes det mest (bäst?). Det var därför jag hade börjat med manchester, trots att jag egentligen hatade manchester. Det uppluddade tyget blev ju lätt flammigt, vilket i sin tur trollade bort fläckar.

Medan jag tyst svor över mitt irriterande urinläckage såg jag i alla fall hur det ljusnade utanför fönstret, och jag tvingades upp för att noggrannare dra igen sovrumsgardinerna. Inte för att gryningsljuset störde mig så särskilt, inte alls så som det störde min fru (före detta fru), men när solen låg på blev det mycket varmt och eftersom jag var både överviktig och medelålders svettades jag ganska mycket, och det vet väl varenda människa hur obehagligt det är att sova i fuktiga sängkläder. Att dra igen gardinerna hjälpte dock inte mot den ofrivilliga vakenheten. Efter kanske tre timmar började jag, i brist på annat, att nynna, och som alltid när jag nynnade så nynnade jag Eric Saties Gymnopedies. Jag hatade verkligen när man satt och nynnade för sig själv och någon i närheten råkade känna igen melodin och givetvis, bara därför, skulle nynna med i kör. Därför hade jag de senaste tjugo åren aldrig nynnat något annat än Eric Satie – försök nynna med på det, era jävla karbonpapper! Vilken av de tre gymnopedierna (böjer man dem så?) jag faktiskt nynnade på visste jag inte riktigt, kanske var det till och med mer än en av dem, vem vet.

När jag var ung och jobbade hos min far, hade jag då och då så stora sömnproblem att jag vissa mornar visste med mig att jag inte hade sovit en enda minut under natten. Man låg och vred sig och svor för sig själv och försökte mentalt övertyga sig själv om att man ”måste sova, måste sova, måste sova”. Nu som äldre och klokare vet jag ju att den inställningen bara gör det svårare att somna. Jag vet också att stora baljor med kaffe efter klockan nio på kvällen är direkt olämpligt om man vill somna gott. Därför undviker jag kaffe på kvällstid, och jag undviker också ordentliga sysslor på kvällstid (förutom förstås mitt spanande) men inte somnar jag för det, nej då. Att jag sedan får ont i ryggen av att ligga ned på grund av min alldeles för höga vikt och drar timmerstockar till rena påskbrasan varje natt gör ju inte saken bättre. Ibland väcker jag faktiskt mig själv med snarkljudet, så kraftigt är det.

 

Morgonsysslor

När klockan var åtta gick jag upp. Får jag inte en rejäl kopp kaffe innan klockan halv nio så får jag bara huvudvärk och riskerar dessutom att bli förstoppad eftersom kaffet gör något alldeles nödvändigt med min mage. Jag gick därför upp och gjorde mig en kopp.

För mig innebär en kopp kaffe mer än att bara plocka ut gevalia-paketet ur kaffeburken, tro mig. För det första så köper jag inte färdig-malet kaffe, eftersom kaffearomen börjar degenerera (ja, förstöras då) redan femton minuter efter att kaffet är malet. Därför köper jag istället råa kaffebönor, som jag först rostar (det gör jag dock bara ett par gånger i månaden, jag är väl inte tokig heller) vilket ger dem en överlägsen smak gentemot köpkaffe. När jag sedan skall göra mig en kopp mäter jag upp tjugo gram rostade kaffebönor på min elektroniska köksvåg. Dessa kaffebönor maler jag i en elektrisk kvarn. Det är viktigt att det är en riktig kvarn som verkligen maler kaffet och inte bara vassa knivar som skär bönorna i små små bitar. Det gör faktiskt stor skillnad för smaken. När kaffet är malet monterar jag ett lätt fuktat filter, fyller på med det nymalda kaffet, häller upp rätt mängd vatten med hjälp av baljan och torkar sedan noggrant ur baljan efteråt eftersom jag inte vill späda mitt kaffe med mer vatten än nödvändigt. (Det finns förstås en enkel väg förbi det, vilket är att använda en annan vattenkanna än just kaffebaljan till att hälla upp vatten med, tro inte att jag är dum!) Därefter trycker jag på knappen förstås och snart fylls köket med den ljuvligaste av kaffedofter. Med tjugo gram kaffe får man två rejäla muggar med kaffe, vilket brukar vara lagom för mig. Jag har förresten – fråga mig inte varför jag kommer att tänka på detta nu – vid några få men illa ihågkomna tillfällen, fått mig serverat frystorkat kaffe, vilket måste vara den värsta sortens rävgift, alla kategorier. Jag tror på fullaste allvar att frystorkat kaffe faktiskt innehåller färgämnen, för att ge vätskan den mörka färg som i princip är det enda den egentligen har gemensamt med kaffe. Om man sedan oskuldsfullt sticker näsan i koppen så får man, ungefär samtidigt som den fruktansvärda smaken ger sitt hemska avtryck på tungan, syn på de regnbågsglittrande oljefläckarna som flyter på vätskans yta och man inser då att man håller på att förgifta sig själv. Kanske hade det fruktansvärda automatkaffet en stor del i min tidiga sjukpensionering, i alla fall vill jag ibland på mornarna, i sällskap med en ordentlig mugg rykande hett ljuvligt doftande kaffe, minnas det så. När jag tänker på det, så var nog mitt goda kaffe det enda som min fru verkligen uppriktigt uppskattade med mig.

En bit in på den andra muggen kaffe brukar det rassla till i magen på mig vilket föranleder mitt dagliga, långa besök på ”huset”. Där läser jag lämpligen dagens tidning, och jag brukar dela upp det så att jag läser kultursidorna först, till själva ”dumpningen” kan man väl säga, och sedan går jag vidare till del 1. Är ettan intressant sitter jag ibland lite för länge på holken, vilket i sin tur föranleder en mycket obehaglig förstoppning av blodet i benen, så att benen ”somnar” och sticker och svider en lång stund efteråt. Detta var så länge sedan dock att jag mer minns det som en del av äktenskapet på nåt sätt. Då satt man gärna lite längre på dass, där fick man ju vara ifred och så. Inte sällan tog man ju sig då en stilla runk också, en förmån som frugan hade slutat bistå en med för många herrans år sedan (”i helvete heller, den där kan du rycka i själv, ditt otäcka svin, ditt jävla as!”). Denna torsdag var det inget intressant i del 1 och därför gjorde jag rent mig mellan (det hade jag i alla fall inte glömt, hur man torkade sig) och reste mig.

Efter frukosten, som oftast bara bestod av just de där två muggarna kaffe, så brukar jag ta ett lite kortare pass med spaning på balkongen. Egentligen finns det nästan mer att se på mornar än på natten, dels för att det är ljust givetvis, men också för att folk, precis som jag, kliver upp lite sömniga och tankspridda och halvklädda. Problemet är förstås att jag ju syns lika bra som någon annan, vilket i sin tur gör kikaren helt otänkbar på mornarna. Det är synd, för jag gillar kikaren. Kikaren sätter en extra krydda på tjuvkikandet, gör det mer allvarligt på något sätt, sätter mer emfas i ”tjuv”-delen av ordet, så att säga. Min fru hade stora problem med mitt tjuvkikande. Framförallt efter att jag hade köpt just kikaren. ”Snuskgubbe” kallade hon mig allt som oftast, eller ”as”. Med all rätt kanske. I alla fall, på mornarna måste man därför lägga sig till med en mer avslappnad stil, gärna hängade med armbågarna i stöd mot balkongräcket lite lojt, och så låtsas jag att jag är helt i min egen lilla värld där allt runt omkring mig är så oviktigt och ointressant. Lite som grannen mitt emot ungefär, som ofta kommer ut på balkongen i morgonrocken för att röka.

Spaningen ledde dock inte till något fruktbart denna morgon och jag drog mig snart in i min varma lägenhet igen. Apropå det så är det lustigt hur näsan fungerar, vilken fantastisk men ändå dum konstruktion. Efter att ha stått nästan en timme i den friska luften på balkongen fick jag i dörrkarmen en överraskning i näsborrarna av lägenhetens insuttet tunga doft med en liten hint av gammalt otvättat solarium blandat med en doft nästan som av rutten frukt. För en sekund kunde jag förnimma vad som väl borde vara min egen kroppslukt, och jag rynkade omedvetet på näsan av odören. När jag i samma ögonblick fick syn på mig själv i spegeln i hallen, kände jag igen minen. Det var samma min som den jag såg folk göra runt mig när jag stod i kön på ICA. Men sekunden efter var doften borta, näsan var acklimatiserad eller hur man nu borde uttrycka sig. På det sättet var ju näsan en fantastisk maskin, men samtidigt var den inte särskilt hjälpsam rent hygieniskt. Jag sniffade mig lite i armhålan för att försöka få upp ett nytt spår men kände nu bara lite vanlig svettlukt, och det var ju inte hela världen. Jag gick trots allt in i badrummet och torkade väl valda kroppsdelar nästan demonstrativt framför spegeln med en blöt trasa, som om jag ville säga till honom där på andra sidan spegelglaset ”se, nu tvättar jag mig, efter det här borde jag väl inte lukta”. Tyvärr hittade jag ingen helt ren skjorta att ta på mig efteråt, utan fick ta en använd, men jag luktade noggrant på den för att konstatera att den var ok. Det var den.

 

På ICA såg jag samma magsjuka miner som vanligt. Folk vände bort ansiktena med jämna mellanrum, som om dom hämtade luft så långt ifrån mig som möjligt, innan dom vände tillbaka ansiktena igen, ihopknipna nu som om de höll andan. Jag försökte diskret lukta på mig själv men kände som vanligt ingenting särskilt. Jag till och med kliade mig där bak och sniffade lite snabbt på fingrarna för att kontrollera att inget hade gått snett i den regionen. Precis då, precis då jag drog in fingrarnas eventuella doft med tydligt fladdrande näsborrar, tittade jag upp och såg rakt in i ögonen på en dam som stirrade tillbaka på mig med ett illamående förakt i blicken. Hon måste ha granskat mig en stund eftersom hennes ögon närmast svämmade över av avmätt och smått magsjuk överlägsenhet. Jag fortsatte iallfall rörelsen och lät handen fortsätta upp i ett drag genom mitt stripiga hår för att kamouflera lite men visste samtidigt att jag hade blivit tagen på bar gärning. Hur var det man sa? ”Med fingrarna i syltburken”, Kanske inte det bästa talesättet för situationen men iallafall. Det luktade iallafall ingenting, inget alls, men det kunde jag ju inte tala om för henne. Det hade sett ut det, tanten springandes i panik och mig efter med fingrarna uppsträckta framför mig för att låta henne känna efter själv. Jag försökte smälta bort istället, med nedböjt huvud och hettande kinder och svettfläckar som växte över mage och rygg.

Precis som vanligt handlade jag Skogaholms-limpa, hushållsost, lättmjölk och falukorv. Bregott, O’boy och ketchup hade jag hemma. Eftersom det snart var helg köpte jag även en storpack med Gorby’s pizzor och kostade till och med på mig ett litet paket blodpudding eftersom jag hade ett svagt minne av att det fanns lingonsylt liggande i något skåp någonstans. När jag sträckte mig över frysdisken och fyllde min korg med fryst mat tänkte jag tillbaka på tiden då jag och min fru var som mest harmoniska och lyckliga och ofta handlade och lagade mat tillsammans. Då såg vi med illa dolt förakt på ensamma män i mataffären som fyllde sina korgar med åtta, tio likadana frysta Finduspizzor. Vi skrattade gott åt dem och kallade deras beteende patetiskt och sorgligt. Nu valde jag själv de som var de allra billigaste, och det spelade ingen större roll att man åt samma pizza varje dag. Man vande sig. Precis som man vande sig med att leva ensam. I ensamheten blev pizzorna snarare ett välkommet och bekant inslag, en vän, en sorts trygghet. Den fadda smaken, den sega skinkan och det degiga brödet, komplett med isig frysdisk-smak, blir till en kär gammal vän på besök. Vilket förstås, precis som jag och frun konstaterade för tio år sedan, är hemskt patetiskt och sorgligt.

När jag gick från ICA-butiken till min lägenhet hastade jag på stegen som vanligt, det låg i min natur att flåsa fram lite för fort för min egen tyngd, och jag svettades alltid ymnigt från huvud och överkropp när jag kom innanför dörren. Jag kunde lika gärna ha klivit ut ur en dusch med kläderna på, så illa var det ibland. Och givetvis gjorde det sitt till den gängse bilden av fetknoppen, med sin otympligt tunga och konstant svettiga kropp. Ibland kändes det som om min kropp var en kamin som utstrålade enorma mängder värme och jag hade heller inga som helst problem med att leva mig in i de obehag som äldre kvinnor kunde uppleva när hormonflödet stannade upp. Jag hade aldrig i vetenskapligt syfte tagit min temperatur under ett värmeanfall, men med tanke på att man på nästan en halvmeters avstånd från mig fysiskt kunde känna värmen stråla från min överkropp, så tyckte jag att den borde överstiga 40 grader med råge. Fast hade det varit verklighet antar jag att jag hade varit död för länge sedan. Jag var i alla fall fullkomligt översköljd av svett och skjortan klistrade mot ryggen när jag åkte hissen upp till lägenheten och klev genom dörren. Ibland hade jag verkligen lust att krypa ur mitt eget skinn.

Istället kröp jag med viss ansträngning ur skjortan och hängde upp den på en galge. Jag bytte även byxorna till ett par shorts, vred av mig strumporna som jag slängde i en fåtölj och klev slutligen i ett par gamla tofflor. Jag hade vissa, väldigt klara rutiner, och detta var en av dem. Jag bytte alltid kläder när jag kom hem, och jag hängde alltid noggrant upp dem innan jag gjorde någonting annat. När jag var klar toffelklapprade jag iväg till köket med min matkasse och sorterade in varorna i kyl och frys. Under tiden tittade jag upp mot klockan jag hade uppspikad på väggen som stod på 12.27. Det var fortfarande en hel del av dagen att slösa bort.

Efter min middagslur, som jag alltid spenderade framför TV3:s Pantertanter, kämpade jag mig upp i sittande ställning och kom så slutligen, med stöd av båda händerna, upp på fötter. Det kurrade i magen eftersom jag fortfarande inte hade ätit något denna dag. När man tänkte på hur lite jag faktiskt åt, så var min kropp en gåta. Jag stapplade till köket eftersom ena benet fortfarande inte riktigt hade vaknat, och tog mig en grundlig titt i kylskåpet efter något att stoppa i munnen. Jag drog en del i blodpuddingen men bestämde mig för att inte äta den just nu. Faktum var att blodpuddingen hade varit mer intressant som koncept än vad den nu visade sig vara som faktisk måltid. Det påminde mig av någon anledning om leverpastej, som jag inte åt men ändå köpte i perioder med långa mellanrum emellan. Så långa tidsperioder gick mellan köpen av leverpastej, att jag hann glömma av vad det var som gjorde att jag aldrig köpte det. Jag glömde helt enkelt av att jag inte gillade smaken. När jag så tuggade i mig säsongens första leverpastejsmörgås spred sig den metalliska smaken, och minnet av den, sakta men säkert i min mun och i mitt huvud. Och så kastade jag paketen och höll mig borta från pastej ytterligare ett halvår till ett år.

En närmast fysisk ansträngning fick mig att släppa tankarna på leverpastej och styra över min kropp till skafferiet där jag tog några kex. Eller skall man kalla dem kakor kanske, ni vet, sådana med kräm emellan. Jag tog halva paketet iallafall, och ångrade mig självklart efteråt. Jag föredrog Singoalla framför Ballerina, kanske för att jag älskade choklad och hade stor respekt för bra choklad, vilket jag inte hade för den sorgliga grådassiga ursäkten som fanns mellan Ballerina-kexen. Men man blev mätt. Jag spenderade resten av dagen med att rapa surt och försöka svälja ner obehaget. Ibland hjälpte det faktiskt med att äta mer, då fick ju kroppen användning för lite mer av magsyran, vilket gjorde att det kändes bättre för stunden. Allt hade dock ett slut, en slutstation, eller kan man kanske likna det vid en baksmälla. Och då var man tvungen att lida. Vänta ut plågorna gjorde man. Om man inte hade Losec eller Novalucol eller liknande att dämpa med.

 

Dagen gick, dagarna gick. Veckor också. Ibland gick små styng av saknad genom min kropp. Jag antar att det var efter min fru. Samtidigt förstår jag det inte. Förstår inte den saknaden. Hur kan man sakna någon som har varit så obarmhärtig och grym mot en? Så rak. Så ärlig. Så hatisk. Kanske är det ändå en saknad, efter en sorts vardag. Den vardag man hade då, fylld med elakheter, efterslängar, snarstuckna kommentarer och rent äckel. Kan man sakna sånt? Den kyla som fanns mellan oss då, var i alla fall varmare än det intet jag lever i nu. Vi sov, om inte i samma säng, så i alla fall ofta i samma rum. Jag kunde höra henne snusa på nätterna, fann väl en sorts trygghet i det. Antar jag. Jag kunde känna lukten av henne när jag behövde något i badrummet och med foten tvingades flytta på hennes underkläder som låg på badrumsgolvet och skräpade när hon klivit i badet. Jag kunde föreställa mig hennes gropiga lår och hängiga mage ännu äldre och ännu gropigare, och se en sorts åldrad framtid i sinnet när jag blundade. Det kunde jag inte längre. Vad jag förstod hade min fru efter att ha lämnat mig börjat intressera sig betydligt mer för sin kropp och hälsa och både simmade och tränade på gym nu för tiden. Det hade jag i alla fall hört, jag hade själv inte pratat med henne sedan den dagen hon plötsligt reste sig ifrån matbordet med kall blick, rusade in i sovrummet och bara några minuter därefter kom ut igen fullt klädd med en resväska i handen och lämnade lägenheten utan ett ord. Ärligt talat kommer jag inte ihåg den sista konversationen vi hade alls. Det var förmodligen inte den dagen i alla fall.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s