Könet som monster

… en uppsats om det mycket speciella bildspråket i David Cronenbergs filmer.

 

1. INLEDNING

 

1.1 BAKGRUND

 

Mitt första möte med David Cronenberg var i slutet av 70-talet då min morbror berättade för mig om en film han just sett, filmen hette Rabid. Hans grafiska beskrivningar av några scener från filmen höll sig kvar i mitt minne tills en sommardag 1985 då jag själv gavs möjlighet att se den. De scener jag hade fått berättade för mig visade sig inte alls vara lika hemska som jag hade föreställt mig dem , men andra, nya scener satte spår i mig istället. Vad var det egentligen hon hade i armhålan? En tid senare såg jag Shivers och fick samma känsla igen. Vad äckliga parasiterna ser ut, men hur ser dom egentligen ut? Ungefär vid denna tid blev jag också medveten om att regissören till båda dessa filmer hette David Cronenberg och att det var något alldeles speciellt med honom. Under året lyckades jag se de filmer av Cronenberg som fanns att tillgå på video och en ny Cronenberg-film fick premiär på de svenska biograferna, The Fly. Men den Cronenberg-film jag kommer ihåg bäst från den tiden är Videodrome och åter igen dyker dom där frågorna upp. Vad är det han har på magen? Det finns de som talar om David Cronenbergs filmer som ett virus utan botemedel och det kanske inte är helt utan grund , jag var i alla fall fast.

Efter ett års filmstudier har intresset väckts att försöka reda ut de gamla frågorna som framkallade så mycket rysningar i mig och andra likasinnade. Därför skall jag ta och peka på en egenskap som jag har upptäckt är ganska unik för Cronenbergs filmer och som jag vill påstå är kärnan i obehaget, nämligen hans speciella bildspråk.

 

 

1.2 FÖRKLARING

 

Med bildspråk menar jag i detta fall just den design och det utseende som vissa ting i Cronenbergs filmer har. Jag riktar alltså främst in mig på HUR vissa varelser och missbildningar och dylikt har utformats. Cronenberg har en förkärlek för att använda sig av sexuella bilder i sitt bildskapande och därför tänker jag koncentrera mig speciellt på dem och hoppa över bilder av annan art.

De bilder jag ämnar tala om kan i vissa fall gälla som metaforer. Rent litteraturvetenskapligt är en metafor ett bildligt uttryck, en ”liknelse utan som”, t.ex. han är en klippa, till skillnad från en vanlig liknelse som skulle varit: han är som en klippa. Om de bilder jag skall rikta in mig på är gjorda av Cronenberg med ett speciellt syfte att se ut som något annat kan man kalla dem metaforer men metaforer i filmvärlden är så mycket svårare att definiera än i litteraturen. I litteraturen läser man texten och kan lätt urskilja en metafor med hjälp av ordvalet jag påpekade ovan men i filmen är det ju bara en bild vilket är så mycket vagare. Att en bild är en metafor kan bara bevisas om den som skapat bilden säger att så är fallet, och inte ens då är det riktigt säkert eftersom en regissör inte har den slutgiltiga tolkningsrätten på sitt eget verk. Därför kan man bara spekulera i eventuella metaforers vara eller icke vara. En metafor i film kan i alla fall vara någonting som liknar någonting annat på ett implicit (eller explicit) sätt eller påminner om något. T.ex. är Brundles sjukdom och snabba degenerering i filmen The Fly, enligt Cronenberg själv, en metafor för åldrandet.

 

 

1.3 CRONENBERGS BILDSPRÅK

 

Bildspråket i Cronenbergs filmer är väldigt annorlunda, på så sätt att man ofta i bilderna undermedvetet eller medvetet känner igen vissa, för oss människor välkända former, nämligen kroppsformer. En teknik han ofta använder är att han, när han vill visa oss något monstruöst eller obehagligt, inte försöker, som så många andra filmmakare, göra dess utseende så omänsklig som möjligt. Istället ger han det en bekant form och färg, ofta med sex och kroppsöppningar som en sorts utgångspunkt. Dessa liknelser, oftast bara en per film men betydelsefulla likväl, och det faktum att många av hans filmer har sjukdomar som ett gemensamt tema har faktiskt gett Cronenberg en del oförtjänta öknamn, bl.a. ”The King of Venereal Horror”. Om Cronenberg från början är på det klara med hur bildspråket skapar metaforer, är en svår fråga att svara på. Vissa bilder har säkert ett unikt syfte men om det syftet är det samma som biopubliken uppfattar är mindre troligt. Cronenberg har sagt att han ibland inte förstår vad det är i hans filmer som upprör publiken, vissa scener som han själv tror skall röra publiken ger ingen reaktion alls och andra som han tror är harmlösa ger enorma reaktioner. Detta skall givetvis tas med en nypa salt eftersom Cronenberg säkert inte är så konstig som han själv vill påskina.

 

 

 

 

 

2. SYFTE OCH MATERIAL

 

2.1 SYFTE

 

Jag ämnar undersöka de sexuella, kroppsliga bilderna jag har talat om och skall försöka att sätta dem i relation till och jämföra dem med varandra. Eftersom jag skall göra detta med flera av Cronenbergs filmer och koppla ihop dem med varandra kan mitt tillvägagångssätt kanske kallas semiotiskt. För att ge lite mer kött på benen kommer jag också att redogöra för handlingen i de filmer jag tar upp. Eventuella samband och skillnader i bildspråket skall jag redogöra för och jag skall också försöka redogöra för några olika åsikter om Cronenbergs bildspråk hos kritiker och andra skribenter. Slutligen skall jag försöka mig på en sorts psykologisk förklaring till varför dessa sexuella bilderna berör det undermedvetna så starkt.

 

2.2 AVGRÄNSNINGAR

 

Bildspråket jag är ute efter att undersöka finns i flera av Cronenbergs filmer, men inte i alla och därför måste ett urval göras, där de som inte passar in väljs bort. De filmer som jag tycker saknar de viktiga ingredienserna är följande:

Fast Company, en film om tävlingskörning med bilar som således faller utanför ramen för mitt ämne totalt.

Scanners, som handlar om tankekontroll, är Cronenbergs enda actionfilm och saknar kroppsliga, sexuella liknelser helt.

The Dead Zone, från Stephen Kings roman. Den följer romanen förvånansvärt troget och saknar följaktligen alla de tecken som utgör en ”riktig” Cronenberg-film och de kriterier jag kräver.

The Fly, innehåller Cronenbergs vanliga tema, kroppen i kamp mot sinnet och en hel del grafiskt äckel men inga sexuella liknelser. Sjukdomen och förvandlingen till fluga är enligt Cronenberg själv en metafor för åldrandet.

M. Butterfly, är en filmatisering av en pjäs, som handlar om hur två män väljer sin sexualitet och väljer varandra och det väljer jag bort.

Crash, handlar om människor som blir sexuellt upphetsade av bilkrascher men saknar de ingredienser av monstruösitet med kroppsliga paralleller som jag vill åt i denna uppsats.

Dessutom finns det ett antal filmer från Cronenbergs tidiga filmskapande, några kortfilmer och två mellanlängds-filmer som i Sverige är omöjliga att få tag på och som jag därför tyvärr inte haft chansen att se. Dessa är följande:

Transfer, 1966. 7 minuter, 16 mm.

From the Drain, 1967. 14 minuter lång film i Becketts anda. 16 mm.

Stereo, 1969. 65 minuter. 35 mm.

Crimes of the Future, 1970. 65 minuter. 35 mm.

Secret Weapons, 1972. 27 min. 16 mm.

Utöver detta har han också gjort ett antal TV-program för kanadensisk TV.

 

Dead Ringers och Naked Lunch tänker jag ta upp som en parentes eftersom de inte helt passar in i mitt resonemang men ändå är intressanta ur de aspekter som jag diskuterar.

 

 

2.3 MATERIAL

2.3.1 LITTERATUREN

Det har inte skrivits så värst många böcker om David Cronenberg.

Det kanadensiska filminstitutet släppte 1983 en bok kallad The Shape of Rage , som är en samling med sju essäer av olika filmkritiker och som avslutas med en ganska omfattande intervju men Cronenberg själv. Essäerna närmar sig Cronenbergs filmer på en mängd olika sätt, inte bara som hyllningar och smicker utan även med kritik och då främst från en av Cronenbergs stora kritiker, Robin Wood. Intervjuboken Cronenberg on Cronenberg av Faber och Faber är en del i en serie böcker innehållande samlade intervjuer med olika filmskapare. Intervjuerna med Cronenberg är gjorda vid sex olika tillfällen under tiden 1984 till 1991 och verkar, från Cronenbergs sida, väldigt öppenhjärtliga. I andra intervjuer, som till exempel den i The Shape of Rage, är vissa av svaren identiska med de i Cronenberg on Cronenberg vilket jag tycker ger båda böckerna en starkare äkthetskänsla och trohet. Denna äkthetskänsla ligger naturligtvis bara i intervjuarnas redovisning av Cronenbergs svar och inte att det Cronenberg säger på något sätt skulle vara sant eller trovärdigt. Cronenberg har precis som de flesta konstnärer en alldeles speciell åsikt om sin egen konst som ofta går emot den gängse, men att hans skulle vara den rätta på grund av att han är skaparen av verket är något som kan diskuteras. Det har gjorts ytterligare några böcker om hans filmer, bland annat A Delicate Balance , som jag inte lyckats få tag på i tid till denna uppsats, men utöver det är det mest artiklar och böcker om skräckfilm i allmänhet där Cronenberg nämns. Dessutom fanns det en del intressanta aspekter på The Brood och dess bildspråk i boken The Monstrous Feminine av Barbara Creed, som handlar om kvinnan som monster i skräckfilm, ett intressant men sällan diskuterat ämne.

 

2.3.2 FILMERNA

Cronenbergs filmer är inte svåra att få tag på, förutom de tidiga kortfilmerna som är omöjliga, men om jag bortser från dem har jag lyckats samla ihop alla hans verk förutom de två senaste, M. Butterfly och Crash. Till min stora förvåning märkte jag dock att mitt exemplar av Shivers var hårt klippt, vilket jag inte hade vetat om tidigare och de scener som saknades var av viss vikt för min forskning. Jag lyckades dock få tag på den i en oklippt version och kunde fortsätta mitt arbete men detta är alltid en fara som inte kan ignoreras, framför allt när det gäller Cronenbergs tidigare filmer. Några av dem har nämligen utsatts för vissa censuringripanden för att bli tillåtna på den svenska bio och videomarknaden och för att kunna se de fullständiga versionerna krävs det att man ser utländska kopior.

 

 

3. CRONENBERG HISTORIK

 

3.1 HISTORIA

 

David Cronenberg föddes den 15 Mars 1943 i Toronto, Kanada. Han började tidigt att skriva och skicka in science-fiction berättelser till olika tidningar, men han fick aldrig något publicerat. På University of Toronto studerade han science med ett specialintresse i biokemi men övergav det efter ett år och började studera engelsk litteratur istället. Under tiden vann han The Epstein Award för en novell han skrivit och vann senare också The Gertrud Lawler Scholarship för att han gick ut som etta på sitt universitet. Cronenberg var inte särskilt intresserad av film vid denna tiden men av en händelse såg han en film gjord av en klasskamrat, fann den mycket spännande och bestämde sig för att själv prova. Han började med att ingående studera de tekniska aspekterna med film och umgicks också på sin fritid med kameramän för att lära sig allt om yrket. Därefter vågade han sig på att göra sina första kortfilmer, Transfer 1966, och From the Drain 1967. Han tog ett sabbatsår från skolan och reste runt i Europa men återvände och återtog sina litteraturstudier och sitt filmande 1968. Efter Stereo 1969, som var hans första längre film bestämde sig Cronenberg för att avbryta sina studier för gott och satsa enbart på filmandet. Han gjorde en till film, Crimes of the Future från 1970, och började sedan jobba för den Kanadensiska televisionen. Under tiden förberedde han det som 1975 skulle bli Shivers .

Cronenberg har, enligt honom själv, inga speciella förebilder inom filmen, istället nämner han några författare som har gjort stort intryck på honom. Dessa författare är framförallt Vladimir Nabokov och William S. Burroughs.

Cronenberg är en regissör för vilken auteur-teorin verkar skräddarsydd eftersom han skriver och regisserar sina filmer själv. Hans filmer befinner sig dessutom alltid någonstans i närheten av skräckgenren och han återvänder hela tiden till variationer av liknande narrativa situationer vilket skapar en tematisk konsekvens genom han verk. Det tema som ofta finns i hans filmer med kroppen kontra sinnet härstammar från hans tid som science student och härifrån kommer också hans intresse för vetenskapsmän och forskare som så ofta befolkar hans filmer som katalysatorer för de abnorma händelserna som förekommer.

 

 

3.2 CRONENBERGS METOD

 

Alla som sett Cronenbergs filmer vet att han inte tvekar att visa blod och inälvor i de scener som kräver det. Samtidigt är det ett välkänt faktum att det blir en starkare effekt att antyda något hemskt och sedan låta tittarens fantasi göra grovjobbet istället för att visa allt med hjälp av specialeffekter, men Cronenberg har ett alldeles speciellt skäl att göra som han gör. Enligt honom fungerar antydningar bara i scener med sådant våld som tittaren kan föreställa sig, t.ex. någon som blir strypt eller knivhuggen. De scener och bilder som Cronenbergs filmer visar upp är så udda, obeskrivliga och nya att om tittarna bara skall få antydningar om vad de föreställer så skulle ingen kunna fantisera fram den bild Cronenberg är ute efter. Dessa bilder är det bara Cronenberg själv som kan frammana och därför måste allt visas framför kameran.

 

 

I have to show things because I´m showing things that people could not imagine. If I had done them off-screen, they would not exist. /…/ I´m presenting the audiences with imagery and with possibilities that have to be shown. There is no other way to do it. It´s not done for shock value. [min kurs.]

 

4. FILMERNA OCH BILDERNA

 

4.1 SHIVERS

 

 

Shivers did start with a dream I had about a spider that emerged from a woman´s mouth at night while she slept. /…/ The very purpose was to show the unshowable, to speak the unspeakable.

 

 

Dr Emil Hobbes har utvecklat en parasit vars syfte är att ta över och ersätta skadade och odugliga organ i människokroppen men under utvecklandets gång har han tyvärr blivit tokig och gett parasiten ytterligare några fina egenskaper. Den är kraftigt smittsam och de som blivit smittade förvandlas till sexgalna zombies. När Dr Hobbes upptäcker att parasiten har spritt sig bland innevånarna i ett lägenhetskomplex tar han livet av sig själv och den unga kvinna han använt som försökskanin. Kvar att ta upp kampen mot parasiten blir Dr Roger St Luc, husläkare i lägenhetskomplexet, och Hobbes föredetta medarbetare Rollo Linsky men det är en ojämn kamp och snart är de också smittade. Filmen slutar med att innevånarna från komplexet åker därifrån i konvoj för att smitta resten av världen.

I denna film har Cronenbergs bildspråk ännu inte utvecklats fullt ut men det är ändå svårt att missa de liknelser parasiterna frammanar. De har liknats av många vid manslemmar, med en touche av bajskorv p.g.a. färgen. Jag själv ser nog mer bajskorv än lem. De första scenerna med parasiten i bild visar hur den sakta rör sig genom gräs och man kan inte se den så tydligt. Vid nästa tillfälle vi får se den attackerar den en kvinna genom att hoppa upp och sätta sig fast i hennes ansikte. Vid båda dessa tillfällen har parasiten den karaktäristiska formen och färgen av avföring, korvaktig och brun. Den glänser en aning eftersom den är täckt av färskt blod och när den rör sig lämnar den ett spår efter sig som ser ut som snigelspår fast blodfärgat. Den starkaste parallellen till avföring får man när Cronenberg i en utdragen scen visar en parasit som sakta krälar ut genom munnen på en infekterad man. Denna bild, tillsammans med ljudet som hörs i scenen, ger omedelbara associationer till själva ”avförandet” och är en av filmens mest obehagliga scener.

Penisparallellen i sin tur, blir mer uppenbar när man beaktar de sätt som parasiterna tar sig in i sina värdkroppar på, nämligen genom munnen. Ännu tydligare blir det vid ett tillfälle då parasiten kommer upp genom ett badkar och tar sig in genom slidan på en badande kvinna. I denna scen får man chansen att se parasiten ovanifrån under en så pass lång tid att man bättre än tidigare kan urskilja dess form. Vad man ser är en kropp, någon decimeter lång med ett toppigt huvud, som liknar en svamphatt eller om man så vill, ett ollon. Tillsammans med vaginapenetrationen som sker bara sekunder efteråt i samma scen, off-screen, så är liknelsen med en penis oundviklig.

I filmen bryts det systematiskt mot alla slags sexuella tabun, promiskuitet, lesbiskhet, homosexualitet (både manlig och kvinnlig), åldersskillnader och till och med incest. Dessutom är smittan som sprids i komplexet en könssjukdom, och allt detta har föranlett några kritiker att se hela filmen som en kritik och ett äckel över sex. De ser parasiten som en metafor för den sexuella lusten. När man utsätts för det vill man ha mer, det smittar, är farligt, äckligt och sprider hemska sjukdomar. Detta är dock, enligt Cronenberg själv, inte avsikten med filmen.

 

 

4.2 RABID

 

 

This woman grows a cock thing in her armpit and sucks people´s blood through it. It´s ridiculous! /…/ I thought it would never work on screen and that people would laugh at it. When you do horror /…/ it´s always on the verge of being ridiculous.

 

 

En ung kvinna, Rose, råkar ut för en trafikolycka, men som tur är så ligger ett specialistsjukhus för plastikkirurgi alldeles i närheten. Dit förs hon och får vård med den allra senaste tekniken, läkaren utför bland annat en stor hudtransplantation med specialbehandlad hud som placeras i och runt hennes ena armhåla. Men något går fel och det utvecklas en tingest i hennes armhåla med vilken hon, utan att hon själv egentligen vill, måste suga andra människors blod. Precis som en mygga så lämnar hon också något kvar hos sina offer men i detta fallet så gör det mer än att bara klia, det förvandlar hennes offer till zombies, hungriga på riktigt färskt människokött. De sprider dessutom också smittan och snart har staden (Montreal) en epidemi på halsen. Rose dödas tillslut av ett av sina egna offer i ett försök att bevisa för sig själv att hon inte är den som sprider den hemska smittan.

Saken som Rose har i armhålan kan utan svårigheter liknas vid en penis. Den tränger ut ur ett hål som har beskrivits som en vagina men som jag personligen, om jag ska försöka se något kroppsligt sexuellt med det, snarare liknar vid ett anus. Oftast ser man ”snoppen” i kraftiga närbilder där endast delar av den syns, när den tränger ut ur sitt hål t.ex. visas vid flera tillfällen och vi ser också hur blodet strömmar igenom den medan den suger vilket tyder på att den är något genomskinlig. Bara vid ett tillfälle får vi se den i förhållande till Rose, när hon håller upp armen över ansiktet i en sorts skamreaktion. Då ser vi hur den står rakt ut från armhålan (erekt), en decimeter lång, smal, röd, och något böjd. Precis som på parasiterna i Shivers kan man urskilja ett huvud, men detta är mindre och rundare med ett tydligt jack i toppen. Likheten med det manliga könsorganet är tydlig, saken är inte lika stor (hmmm.) men ser annars ut i stort sett som en penis. Att en kvinna har begåvats med något som liknar ett manligt könsorgan ser Robin Wood som ett sorts närmande till bisexualitet och detta kan man, enligt honom, finna i flera av Cronenbergs filmer. Jag håller med honom fullständigt.

Åter igen är det en sex och könssjukdomsparallell, den som blivit penetrerad av ”penisen” förvandlas till en ny människa, en som drivs av sina lustar (i detta fallet en hunger för färskt människokött) istället för av sitt förnuft. Man kan även läsa in, vilket man också kan med god vilja i Shivers, en skräck för den moderna kvinnan. Kvinnan som är aktiv, som söker frigörelse, som är självständig och tar initiativ och vilken fruktansvärd katastrof detta kan leda till.

 

I två filmer har nu Cronenberg presenterat bilder av det manliga könsorganet. I Shivers som äckliga parasiter och i Rabid som en ny otäck kroppsdel på en ung kvinna. Detta fortsätter i Cronenbergs nästa film The Brood.

 

 

4.3 THE BROOD

 

 

The Brood was certainly a very interesting and potent experience. It really was cathartically satisfying in a very direct way. /…/ It´s as close to literal autobiography as I´ve ever come.

 

 

Frank är separerad från sin fru Nola och tillsammans har de barnet Candy. Nola är psykiskt sjuk och får vård hos en psykoanalytiker vid namn Dr Raglan. Han arbetar med en ny metod där patienterna skall släppa ut sina problem genom kroppen och låta problemen gestaltas i mer eller mindre hemska utväxter på kroppen. Frank börjar misstänka att Nola slår Candy och när Nolas föräldrar och en lärare på Candys skola blir mördade med korta mellanrum blir Frank ännu mer misstänksam. Det visar sig att mördarna är små missbildade könlösa monsterbarn vars ursprung ingen kan förklara. Frank börjar undersöka det hela och finner den fruktansvärda sanningen. Nola visar sig vara Dr. Raglans duktigaste patient och hon har lärt sig att bokstavligen föda sin vrede i de hemska barnen som sedan utför hennes undermedvetna önskningar. Nola känner sig hotad som moder och monsterbarnen kidnappar därför dottern och för henne till Nolas lilla stuga i skogen. Dr Raglan, som till slut inser hur farlig Nola är, hjälper Frank att få ut Candy medan Frank försöker att lugna Nola och, indirekt, monsterbarnen som ju drivs av hennes känslor. När Frank får se vad Nolas kropp har lärt sig (hon föder ett nytt monster framför hans ögon) kan han inte hålla masken utan visar sin avsky. Nolas vrede väcks igen av detta och i en sista desperat handling stryper Frank Nola. I bilen på väg därifrån visar det sig att Candy börjat få liknande talanger som sin mor, blåsor slår ut på hennes armar som ett fysiskt utlopp för det fruktansvärda hon just upplevt.

När Frank i slutet av filmen får se Vad Nolas kropp är kapabel till får vi det också. När Nola föder det där sista monsterbarnet gör hon det med livmodern hängande på utsidan av kroppen. Det är en stor, avlång, brungrön säck och den ligger utspilld mellan hennes ben. Robin Wood har liknat det vid en enorm penis och återigen är det det manliga könsorganet som föräckligas kan tyckas men Cronenberg själv har dementerat Woods teorier och säger att det som Nola har på magen helt enkelt bara är just en livmoder och att det är ungefär så det skulle sett ut om livmodern verkligen hängde på utsidan. Detta stämmer in på de åsikter Barbara Creed har om filmen och hur den skapar skräck genom att presentera oss för ärkemodern, hon som kan skapa liv utan hjälp av män. Den hängande livmodern är en förlängning och förstärkning av den naturliga skräck män har och alltid har haft mot just livmodern och dess funktion. Nola biter sönder livmoderhinnan för att få ut ”barnet” och slickar sedan rent det i en väldigt grafisk scen som väcker mycket obehag, men detta beteende är ju fullt naturligt i djurvärlden och även en människofödsel är ju riktigt kladdig med blod och avföring. Cronenberg säger själv att ett mål med filmen är just att undersöka och ifrågasätta vad som egentligen är äckligt. Kan människokroppen vara äcklig? Är en födsel äcklig? Varför då?

Denna frågeställning återkommer i Cronenbergs senare film Dead Ringers där en av Mantle tvillingarna faktiskt föreslår att en skönhetstävling för de inre organen borde anordnas eftersom de kan vara minst lika vackra som det yttre.

Barbara Creed tar upp bildspråket i The brood som ett exempel på den falliska modern. Nolas externa livmoder kan, som Wood också säger, ses som en fallos-symbol. Creed hävdar att den falliska modern, alltså en kvinna med snopp, är en vanlig bild i skräckfilm (se även Rabid) medan det motsatta, en man med en slida, är mycket ovanligt. Lustigt nog är det just detta som vi får oss serverade i Cronenbergs film Videodrome som jag ämnar ta upp härnäst.

4.4 VIDEODROME

 

Max Renn, delägare och chef för en liten TV-station som lever på att sända sex och våld, upptäcker testsändningar av ett program kallat ”Videodrome”. Programmet innehåller bara sadistiskt våld och mord men Max finner det utomordentligt passande för sin TV-kanal och vill ta reda på källan. Han träffar under en TV-intervju en psykolog, Nicki, som han inleder ett förhållande med. Hemma hos Max får hon se ett avsnitt av ”Videodrome” och erkänner strax att hon själv tänder på smärta. Allt eftersom dagarna går blir Max mer och mer beroende av programmet och kan inte sluta titta på det. Han börjar få hallucinationer och varnas för programmet av en kollega till honom men blir istället bara mer intresserad. Han får av en TV-sekt veta att programmet skapar en hjärntumör hos den som tittar och att det är denna som ger hallucinationerna. Han kontaktas av den organisation som skapat programmet, Spectacular Optical, och de programmerar honom att döda de andra delägarna i Max TV-station för att själva kunna ta makten över stationen. Deras plan är att börja sända ”Videodrome” och på så sätt ta död på alla de som har tillräckligt låg moral för att se programmet. Max får också i uppdrag att döda ledaren för TV-sekten men hon programmerar om Max att istället ge sig på ledaren för Spectacular Optical. Han dödar honom och filmen slutar sedan med att Max tar livet av sig själv. Som om detta inte vore rörigt nog så består hela andra halvan av filmen av Max hallucinationer och filmen är berättad i första person, vi vet hela tiden lika mycket som Max och han är med i alla filmens scener.

En av hallucinationerna består i att Max får ett hål på magen. Eftersom vi hela tiden ser och vet allt som Max ser och vet, så får vi direkt när den dyker upp en ordentlig titt på den i en lång tagning med statisk kamera. Hålet sträcker sig från solar plexus och ned till strax under naveln. Det är smalt, avlångt och är väldigt likt en slida. Den har både yttre och inre ”Blygdläppar”, de yttre är hudfärgade och de inre är i en lilaröd nyans. När Max första gången upptäcker den petar han äcklat med sin pistol in i den (penetrerar den) och snart har han fått in hela handen i hålet och tappar pistolen. När Max blir programmerad av Spectacular Optical trycker de in ett videoband i Max ”slida” (våldtar honom). Strax därefter lyckas Max hitta sin pistol inuti hålet igen och när han tar ut den dryper den av sekret. Allt detta är uppenbara paralleller till det kvinnliga könsorganet. Pistolen växer, till Max förskräckelse, ihop med hans hand och detta blir till vad många kallar ”the fleshgun”. William Beard som har skrivit den första essän i The Shape of Rage vill få detta till en manslem som, när Max skjuter med den, ejakulerar. Bildmässigt finner jag den parallellen lite svårare än vad Beard gör, men rent psykologiskt så är det förstås en given Freudiansk tolkning. Pistolen har genom filmhistorien (och förstås annan bildhistoria också) alltid fått denna psykologiska förklaring tilldelad sig, vilken inte heller kan bestridas. Istället vill jag återgå till vaginan på magen. Vid ett tillfälle när en Spectacular Optical-man stoppar in handen i Max vagina tar Max kontrollen och när mannen drar ut sin arm är handen borta, avbiten, och istället sitter där, på stumpen, en ”hand”-granat. Den gamla myten om vagina dentata som är en så vanlig bild i skräckfilm har aldrig varit tydligare eller mer grafisk än i denna scen. Konstigt nog tar Creed inte upp varken denna scen eller ens något om filmen Videodrome i sin bok.

Nu väljer Cronenberg att ”byta kön” så att säga och gör det kvinnliga könsorganet till något otäckt skrämmande och farligt istället för det manliga. Samtidigt går det också att säga att han inte alls ”byter kön” eftersom alla hans filmer, som jag nämnt tidigare, visar upp en underliggande skräck för kvinnan. I de tidigare filmerna var det kvinnan som inkräktade på mannens revir och tog manliga egenskaper som sågs som ett hot och ledde till katastrof. Nu är det det kvinnliga könsorganet som står för det farliga, okända och obehagliga. Men Max rädsla för sin slida på magen går ju över och han lär sig att ”använda” den vilket kan ses som ytterligare ett bevis på Woods teori om att Cronenbergs filmer försöker möta bisexualiteten.

 

4.5 PARENTES

 

4.5.1 DEAD RINGERS

 

Filmen är baserad på den verkliga historien om Marcus- bröderna, tvillingar och gynekologer båda två, som hittades döda tillsammans i sin lägenhet för ett antal år sedan. Cronenberg har av detta gjort en mycket lugn och sorglig film som nästan helt saknar hans vanliga grafiska bildspråk. Men denna film är intressant av ett annat skäl, nämligen att det här, eftersom det handlar om två gynekologer, rör sig om riktiga könsorgan istället för bilder som skall ge paralleller till könsorgan. Vi får inte se något i bild, men många av oss vet ju ändå hur de ser ut och här kan då Cronenberg äntligen tillåta tittaren att, för en gångs skull, skapa sig egna bilder i fantasin. Det grafiska bildspråket begränsas till en ganska obehaglig mardröm men ändå lyckas Cronenberg bygga upp en obehaglig, kall stämning filmen igenom.

 

4.5.2 NAKED LUNCH

 

Naked lunch är inte så mycket en filmatisering av William S. Burroughs bok som en förklaring av hur den antagligen kom till. Alla som har läst Burroughs roman vet att de är praktiskt omöjlig att göra en film av den som skulle kunna göra den rättvisa men Cronenbergs sätt att närma sig boken är genialt. Att förklara vad filmen handlar om är också svårt men i korthet är det ungefär följande:

Bill är skadedjursutrotare men mister jobbet p.g.a. att hans bug-pulver är slut. På en fest skjuter han av misstag ihjäl sin fru och tvingas lämna landet. Men i sina knarkhallucinationer tror Bill att han fått ett uppdrag av en skalbagge att jobba som hemlig agent i ett land kallat Interzone.

Mycket av filmen består av Bills hallucinationer och gränsen mellan dem och verkligheten markeras inte på något sätt, precis som i Cronenbergs tidigare film Videodrome. Huvudkaraktären rör sig alltså in och ut ur hallucinationer men det är upp till tittaren att avgöra vad som är vad, för Bill framstår allt som verklighet.

Det finns vissa bilder i denna film som kan förknippas med de bilder jag tagit upp från de tidigare filmerna och de föreställer allihop en viss skalbagge. Den skalbaggen som i Bills hallucinationer beordrar honom att bli hemlig agent ser ut som just en enorm skalbagge men med en alldeles speciell egenskap, ett anus på ryggen. Det är en av Cronenbergs mest uppenbara bilder, mycket mer självklar än både Shivers penisar/parasiter och Rabids penis i armhålan och det går helt enkelt inte att ta fel, det är ett anus. Denna bild måste nog dock ses lite som Cronenbergs försök att närma sig Burroughs homosexualitet, att ha ett bildspråk med homosexuella undertoner, istället som en förlängning av det Cronenberg sysslat med i sina tidigare filmer. I vilket fall är det en svår bild att analysera, en motsvarande bild existerar inte i Burroughs bok, och anusets funktion är ganska oklar. Är det skalbaggens mun eller vad?

 

 

 

5. SAMMANFATTNING

 

5.1 SAMMANFATTNING AV FILMERNA.

 

Man kan utläsa ett flertal mönster i Cronenbergs bildspråk.

Det ena av dem är ett som han själv också nämnt i intervjuer nämligen ett försök att få svar på frågan om vad som egentligen är äckligt och varför. Cronenberg säger sig vilja visa upp bilder som människan finner obehagliga för att ifrågasätta dem.

Ett annat mönster är temat kroppen kontra sinnet, hur sinnet försöker bemästra kroppen och hur det hela slår bakut och kroppen istället tar kommandot. Detta kan man spåra i alla Cronenbergs filmer, även de jag har valt att inte ta upp, hur kroppen visar sig ha kunskaper och makt som sinnet varit omedvetet om och att kroppen, om den vill, kan skapa nya organ för sina egna syften.

Slutligen har vi temat med könsliknelserna, hur Cronenberg väljer bilder som liknar könsorgan i sitt bildspråk. Från Shivers penis-parasiter, Rabids penis-i-armhålan till The Broods penis-livmoder och Videodromes vagina-mage. Är syftet, som Robin Wood är inne på, att Cronenberg söker att närma sig bisexualiteten i sina filmer, eller är det bara ett försök att göra något som andra filmskapare inte vågar? Det är en fråga som inte ens Cronenberg kan svara på, tror jag.

 

 

5.2 Avslutande frågeställning.

 

Det finns många filmer som är obehagliga att se på, Alien, Exorcisten, The Shining, The Thing och så vidare, och vad skiljer Cronenbergs filmer från dem?

Många skräckfilmer uppvisar en implicit skräck för kvinnan, oftast ur två olika aspekter, skräcken för den falliska kvinnan och skräcken för vagina dentata.

Den falliska kvinnan består oftast i en kvinna med uttalat manliga egenskaper, och därmed hotfull för män och mänskligheten dessutom . Vagina dentata, bygger på skräcken för att bli lemlästad och kastrerad och kan spåras i alla skräckfilmer befolkade av monster med vassa tänder och uppspärrade dreglande munnar, vampyrfilm och även i slasherfilm där mördaren använder knivar, yxor, hackor och dylika vapen för att lemlästa och mörda . I dessa filmer är bilderna dock alltid implicita, undermedvetna, och det är här som Cronenberg skiljer sig från sina kollegor. Samtidigt som hans filmer innehåller precis samma implicita bilder med agressiva, självständiga, hotfulla kvinnor (falliska) och människor som dör på brutala sätt (vagina dentata) så finns där dessutom de tydliga explicita bilderna, kvinnan med en ”penis” i armhålan från Rabid och ”vaginan på magen” som biter av en hand i Videodrome är de två tydligaste exemplen.

Varför är bilder som innehåller kropps och könsliknelser mer obehagliga än andra?

Det enkla faktum att det i en bild, skapad för att framkalla skräck, finns något man känner igen, men som inte passar in, har säkert en del i obehaget. Cronenbergs filmer handlar alltid, på ett eller annat sätt, om att kroppen gör revolt mot sinnet. Människan vill ha kontroll över sin kropp men Cronenbergs filmer visar att det inte alltid går att ha det. Hotet är inte längre ett yttre utan ett inre hot, den egna kroppen är hotet och för att visualisera detta starkare använder Cronenberg sig ofta av just könsbilder. Skräcken förvandlas från rädsla för det okända, yttre, till ångest för hotet från den egna kroppen och könet som monster fungerar som en förstärkning av denna ångest. Könet som monster har funnits i skräckfilm i alla tider, men David Cronenberg har fört det från det implicita till det explicita, från det vagt antydda till det obehagligt grafiska.

 

KÄLLFÖRTECKNING.

 

 

 

Tryckt material.

 

Creed, Barbara The Monstrous-Feminine, film, feminism,

psychoanalysis. (Routledge, London 1993)

 

 

Rodley, Chris Cronenberg On Cronenberg (Faber and Faber Ltd, (red) London 1992)

 

Handling, Piers The Shape of Rage, the films of David Cronenberg.

(red) (Academy of Canadian Cinema, Canada 1983)

 

Wood Robin, Lippe American Nightmare: Essays on the HorrorFilm.

Andrew (red) (Festival of Festivals, Toronto 1979)

 

 

Filmerna. (Detta är inte en hel filmografi, utan bara de filmer jag studerat.)

 

Shivers (eller They Came from Within, The Parasite Murders), 1975

Manus och regi: David Cronenberg

87 min, 35mm.

 

Rabid, 1976

Manus och regi: David Cronenberg

91 min, 35mm.

 

The Brood, 1979

Manus och regi: David Cronenberg

91 min, 35mm.

 

Videodrome, 1982

Manus och regi: David Cronenberg

87 min, 35mm.

 

Dead Ringers, 1988

Manus och regi: David Cronenberg ( manus tillsammans med Norman Snider)

115 min, 35mm.

 

Naked Lunch, 1991

Manus och regi: David Cronenberg (manus baserat på William S. Burroughs roman Naked Lunch)

115 min, 35mm.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s