Brett Easton Ellis

Bret Easton Ellis är en äkta American Psycho

Bret Easton Ellis debuterade i mycket unga år med boken Noll att förlora (Less than zero, 1985) som snabbt köptes upp av smarta producenter för att göras till film, något som gjorde Ellis ekonomiskt oberoende redan under sin college-tid. Men när han insåg hur dålig filmen faktiskt var på väg att bli, lade han ut en hel del pengar för att försöka stoppa den till varje pris. Tyvärr lyckades inte detta, men Ellis gick i alla fall ur det hela med hedern i behåll. Filmen fungerar nu betydligt bättre som en otäck förutspåelse över Robert Downey JR’s liv, som spelar rollen som Julian i filmen, än som en filmatisering av Ellis bok.

Ellis andra bok, Lustans lagar (The Rules of Attraction, 1986), var ytterligare en given succé, som också grundmurade Ellis rykte som Amerikas nye unge författare. Vid det här laget hade den alltid lika partysugne Ellis redan flyttat till sin legendariska New York-våning i East Village och festade dygnet runt med alla som var något.

1991 kom så den bok som för evigt skulle göra Bret Easton Ellis till ett kontroversiellt ämne – American Psycho. Bokens outhärdliga våld mot i huvudsak kvinnor skapade en gigantisk debatt, men också landsomfattande demonstrationer, protester och bojkotter mot Ellis förlag. Förlaget hade betalt 300 000 dollar i förskott på romanen, men vågade sedan aldrig ge ut den, vilket gjorde att Ellis bytte förlag. Hur många gånger Ellis blev mordhotad under den här tiden vet han nog inte ens själv, men han sågs länge utav puritanerna som djävulens son och har förmodligen ännu inte blivit förlåten.

Det dröjde innan Bret Easton Ellis släppte en riktig bok igen. Under tiden kom dock en novellsamling kallad Angivarna, där Ellis samlat ett antal gamla noveller bara för att ha något att släppa (av kontraktsskäl) medan han slutförde sitt romanprojekt Glamorama, som i slutändan tog lite drygt åtta år att färdigställa.

Glamorama släpptes år 1998 och var, som alla Ellis böcker, en ångande knytnäve i magen på samhället och dess normer, samt människorna som befolkar det. Anledningen till att boken tog sådan tid att skriva var att Ellis, paranoid av alla mordhot efter American Psycho, knarkade mer än han skrev och hade personliga problem. Hans vänner kallar fortfarande boken för en dålig kokaintripp och inte ens Ellis själv är särskilt nöjd med resultatet.

Just nu skriver Bret Easton Ellis på en ny roman med arbetsnamnet Lunar Park, där vi, bland annat, åter skall få stifta bekantskap med det tidigare amerikanska psykot Patrik Bateman. (Den här artikeln skrevs för ganska länge sedan, nu för tiden finns både Lunar Park och Ellis nästa bok Imperial Bedrooms att läsa.)

 

Noll att förlora

Clay lämnar sitt college och åker hem till L.A. över jullovet, men det som skulle, eller borde, ha varit en trevlig tid med familjen färgas sotsvart av cynism, droger, sex och uttråkning. Clay och hans jämnåriga är alla oförskämt rika, bortskämda och alldeles för erfarna för sin ålder – de missbrukar droger, solar, åker runt i sina porschar och knullar med samma avmätta attityd och oförmåga att förvånas eller ta avstånd. Dagarna går, utan att de egentligen kan skilja dem från varandra och uttrycket som man känner genomsyrar hela boken är ”what’s the point?”.

Men en av Clays tidigare allra bästa vänner, Julian, har dragits in i en ond cirkel av manlig prostitution, något som faktiskt får Clay att reagera, med intresse, inte avsky.

”…I want to see if things like this can actually happen. /…/ … I want to see the worst.”

Dessa ungdomar har nämligen sett allt, tagit allt, legat med alla och har pengar nog att köpa det dom möjligen saknar. Det enda dom saknar är något att förlora.

Bret Easton Ellis skrev Noll att förlora i artonårsåldern, ungefär samma ålder som Clay och dom andra ungdomarna i boken är i. Bret Easton Ellis levde också i L.A. under tonåren, och hans familj var av den nyrika sorten. Det är uppenbart att Ellis har upplevt sin beskärda del av det liv han beskriver, enligt honom själv skrev han faktiskt det första utkastet till boken drogpåverkad. Noll att förlora är en hemsk bok, en hemskt bra bok, och samtidigt en helt logisk inledning på Ellis författarskap.

Lustans Lagar

Lustans Lagar utspelar sig på Camden college och är vad man skulle kunna kalla en episodroman, där ett antal episoder berättas från olika personers synvinklar, men mest av allt från huvudpersonerna Paul, Sean och Lauren. Paul är bisexuell och blir kär i och har sex med Sean. Sean är campusets coole kille, som knullar med allt och alla, innan han blir smärtsamt kär i Lauren. Lauren saknar Victor mest hela tiden, som har rest till Europa, och dämpar smärtorna genom att knulla runt.

Lustans lagar skrevs av en Ellis som var besatt av James Joyce och hans inre monologer. Det är nämligen det boken består av, en enda lång inre monolog, eller rättare sagt, ett flertal kortare. Det gör att någon eller några kanske upplever Lustans lagar som lite rörig, men det är faktiskt bara att ignorera, det är nämligen en riktigt bra bok, på samma sätt som Rashomon av Kurosawa är en bra film. Man får se samma händelser ur olika personers perspektiv och får därmed mer information än någon av de enskilda personerna har tillgång till. Detta gör att man har större möjlighet att sätta ihop de olika berättelserna till ett ”verkligt” händelseförlopp, vilket i sin tur gör att man känner empati för karaktärer som, i sin naivitet sin förvirring eller sin förälskelse, definitivt har fått vissa situationer om bakfoten.

Lustans lagar är en riktigt bra bok och Ellis fångar så precist den frustration och de förväntningar unga människor har. Samtidigt är det en riktigt rolig bok där Ellis tydligt visar vilken humorist han är, om än en mycket svart sådan. Givetvis innehåller den Ellis vanliga teman, cynism, droger och sex och den oändliga jakten på kontroll, där man till varje pris måste undvika att tappa ansiktet – ett tema som ju excellererar i Ellis nästa bok…

American Psycho

Patrick Bateman (som förresten är storebror till Sean från Lustans Lagar där han figurerar i ett par scener) är en charmerande, sofistikerad och intelligent 26-åring med ett mycket välbetalt jobb på Wall Street. Han är också en bindgalen psykopat, fullkomligt besatt av sin egen uppenbarelse och sina ägodelar, som mördar allt vad han kan och hinner med. När han inte går på gymmet eller solar eller får manikyr så ägnas dagarna mest åt luncher där han och hans gelikar skvallrar, sprider cynismer om korkade supermodeller och försöker bräcka varandra i ägodelar och rikedom. Nätterna fyller Patrick med droger, dåliga videofilmer, sex med prostituerade och så seriemord förstås, på sätt som knappt går att beskriva. Medan Patrick blir allt galnare frågar man sig bara – skall han komma undan lagens långa arm?

American Psycho är en rysligt rolig bok, fullkomligt briljant skriven, med ett exakt öga för den typ av karaktär som Patrick Bateman är. Mördandet, som har fått så stor uppmärksamhet, borde egentligen betraktas mer som en bisats – det är kapitalismens ondska, hyckleriet och respektlösheten som den här typen av hyperkapitalistiska människor har för resten av människosläktet, som Ellis visar upp i första rummet. Det är det som är viktigt, inte det andra. De känslokallt pornografiska sexscenerna och de obeskrivligt brutala tortyr- och mordscenerna tjänar bara som en sorts skapare av avsky, som om Ellis arbetade med Anthony Burgess Ludovico-metod ungefär (den metod som Alex i A Clockwork Orange utsätts för, där, i Alex fall, våld och klassisk musik undermedvetet förknippas med illamående) och kopplar ihop, eller likställer, kapitalism med seriemord.

Glamorama

Bret Easton Ellis senaste bok, Glamorama, tog honom åtta år att skriva. Det är en berättelse av och om den alltid stencoole fotomodellen Victor Ward (samma kille som Lauren saknar så i Lustans lagar), som stressar mellan sina två kvinnor och jobbet som klubbvärd på ett nyöppnat succéställe, innan han raggas upp av en terrororganisation befolkad av före detta modeller, som har förklarat krig mot samhället så som det ser ut för ögonblicket. Boken är också en resa i Victors allt mer förvirrade psyke, där ett eskalerande drogmissbruk gör att hans verklighet snart förvandlas till en psykotisk hallucination. Tillslut vet vi inte ens om det är Victor som är bokens berättare längre.

Glamorama är till två tredjedelar en mycket bra bok. Victor Ward är också en klassisk Ellis-karaktär, självupptagen som få, kontrollfreak och intresserad av mode, droger och sex, som rör sig i det flashiga New York med en avmätt cool attityd till allt och alla. Hans sätt att hantera sina underhuggare, sina flickvänner, de unga journalister från modemagasin som vill intervjua honom, medlemmarna i det band han då och då spelar i och alla de kändisar som tjatar på honom för att få komma på klubbpremiären, är oslagbart. Betraktelsen av den kändistäta miljön likaså, och modellvärldens egenheter. Istället är det när Victor blandas in i terrorismen som boken tappar fart och, framförallt, fokus. Hur groteskt vidrigt Ellis än kan gestalta ett terrordåd riktat mot civila, så blir det tillslut för mycket och för enahanda av flygande kroppsdelar och döende barn. Slutet av boken är dessutom så rörigt att man inte blir förvånad när man får veta att Ellis missbrukade kokain (och till och med heroin en kort tid) under tiden han skrev. Men, och det vill jag göra väldigt klart, boken är, trots sitt svaga slut, en av de mer läsvärda böckerna i handeln just nu, tro inget annat.

Bret Easton Ellis är i sina sämsta stunder bara en bra författare, men oftast är han något mycket mycket mer.

—————————————————————-

Jo, just det, en smula kuriosa som helt enkelt inte kan vara en slump – alla som älskar Donna Tartts roman Den hemliga historien (1992) bör ta en titt på följande bisats från Bret Easton Ellis roman Lustans Lagar (1986), där karaktären Stuart beskriver en liten grupp studenter som studerar klassiska ämnen: ”… that weird Classics group (and they’re probably roaming the countryside sacrificing farmers and performing pagan rituals)”. Tänk också på att Tartt faktiskt tillägnar sin bok till just Bret Easton Ellis, av alla människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s