– en liten och smakfull exposé över mat på film och dess olika funktioner för karaktärerna, handlingen och filmerna som helhet.
Någon sade någon gång ungefär så här: ”Om någon hostar i början av en film, så har han dött av en lungsjukdom innan filmen är slut.” Enkelt översatt kan man säga att allt det som syns och hörs i en film, hur oviktigt det än må vara, finns där av en alldeles speciell anledning. Även mat har oftast en eller annan funktion i filmer, och finns där av alldeles speciella anledningar.
Inte sällan fungerar mat som en sorts egenskapsgivare åt karaktärer. Om James Bond äter så förvånar det ju inte biopubliken i samma utsträckning som om han plötsligt skulle gå på toa och slå en (00)7:a. Men samtidigt hade det ju förvånat om det var en varmkorv med räksallad han åt. I James Bonds fall handlar det om VAD han äter. Han konsumerar mycket Champagne, en hel del rysk kaviar och ett och annat salt kex med gåslever på. Inte nog med det, men Bond vet också de korrekta temperaturerna och årtalen och dylikt på det han stoppar och häller i sig. Maten fungerar alltså både som klassmarkör och intellektuell markör för Bond. Se motsatsen i t.ex. Pretty Woman och skaldjursmiddagen. Vilken samhällsklass visar de rodnande röda humrarna med smärtsam uppriktighet att Julia Roberts tillhör?
Mat kan också fungera som en sorts bakgrund eller del av sceneriet – filmen, eller delar av filmen utspelas under en måltid. Och åtskilliga är filmerna där huvudpersonerna vid ett eller annat tillfälle sitter runt ett middagsbord och snackar och låtsas äta. Vad dom äter är mindre viktigt och ofta ser man dom inte äta alls, det är egentligen mer intressant att följa serveringen, eftersom det ger kameran en naturlig anledning att flyttas från person till person och ge en bra överblick över sällskapet. Se t.ex. den underbara Gosford Park och alla andra filmer om engelsk överklass, eller varför inte LA story, där Steve Martin ju också gör en klassisk kaffebeställning. Se också Vincent Gallos unika och underbara film Buffalo 66, där scenen vid middagsbordet är så annorlunda filmad att det faktiskt tar ett tag innan man förstår vad som händer.
Maffiafilmer och dylika filmer om andra kulturer än den specifikt amerikanska, hamnar lite mitt emellan de båda ovanstående – alltså mat både som klassmarkör och bakgrund/scenerier. Inte sällan befinner sig ju huvudpersonerna på middagar, men med överlastade buffébord och allsköns maträtter, företrädesvis mycket feta sådana. Och givetvis stoppar dom i sig också, stora lass spagetti matas in i hålet ovanför de svällande dubbelhakorna så att såsen droppar på skjortan. Det hör väl till.
När man vill visa att en polis eller deckare är väldigt målmedveten och lever för sitt jobb, så kan mat få en liten men ack så viktig roll i detta. Den stora klassikern, så överdrivet att det förmodligen är ett skämt, är ju filmen Cobra, där Sylvester Stallone kommer hem efter ett gott dagsverke, öppnar kylskåpet och plockar ut en gammal pizzakartong med en fjärdedels pizza kvar. Han hittar en sax och klipper av en liten pizzabit från fjärdedelen, som han sedan äter med fingrarna medan han rengör sin pistol. Även Clint Eastwood har låtit några av sina snutar inta icke människovärdig föda för att visa på deras totala hängivenhet till jobbet. Och när dom gör det så förstår man ju dom precis.
Mat kan också vara en konvention, något som är så inarbetat att man känner igen sig, och biopubliken älskar att känna igen sig för då kan man skratta lite i förväg och behöver inte fundera för att förstå. Vilken amerikansk polis äter t.ex. inte donuts och dricker kaffe? En rolig lek med just denna konvention finns i thrillern Seven, där Brad Pitt första dagen på jobbet kommer till brottsplatsen med nyköpt kaffe både till sig och kollegan Morgan Freeman, men Freeman tackar nej och lämnar Pitt hållandes två kaffemuggar som han inte riktigt vet vad han skall göra av.
En annan matkonvention är kinamatlådan i kylskåpet. Öppnar någon ett kylskåp i en amerikansk film så kan man hoppa upp och sätta sig på att där finns just en sådan låda eller två. Vad som inte är lika självklart är om kinamaten i lådan fortfarande går att äta eller inte. Den frågan behöver man dock inte ställa sig när någon halsar mjölk direkt ur förpackningen – då är mjölken ALLTID sur.
Nåväl, det finns förstås de filmer där maten spelar en så pass stor roll att det, i sig, är en egen karaktär, lika viktig som någonting annat. Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare är just en sådan film. Matens roll i denna film är till mångt och mycket att skapa en obehaglig, nästan lite medeltida stämning, och tjuven är, förutom att vara fullkomligt galen, mordisk och djävulsk, en frossare av sällan skådat slag. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att maten också utgör en röd tråd i filmen, som slutar där det börjar på något sätt – tjuven tvingas under pistolhot äta av den döde älskarens tillagade kropp innan han själv möter sitt brutala men välförtjänta slut.
Filmen Brakfesten är ytterligare en film där maten har en stor del i handlingen. Filmen är en riktig matorgie som handlar om fyra medelålders män som bestämt sig för att helt enkelt äta ihjäl sig. Det serveras patéer, kyckling, fläsk, kött, pasta, tortellini, osv. osv., men maträtterna blir allt mer overkliga allt eftersom handlingen fortskrider. Slutets enorma paté i form av en katedral (?) och den dallrande gelépuddingen i form av två jättebröst bidrar starkt till filmens surrealistiska ton. Precis som i Kocken, tjuven, så får maten här bidra till en äcklig stämning, eftersom den inte bara njuts utan också tvingas ned till illamåendets rand, i groteska mängder.
När du nu hädanefter ser en film där någon äter, ta en funderare på vad maten egentligen betyder för filmen och för personerna som äter den – vem vet, det kan ge en extra dimension till upplevelsen.
tassinari_files 