Toby Litt

Första gången jag mötte Toby Litt var i bokhyllorna hos min lokala bokhandlare. Jag gick rutinmässigt igenom hyllan för engelsk litteratur och plötsligt ramlade en helröd pocket liksom ut i handen på mig. Även boksidorna var faktiskt fascinerande röda, en medveten symbolik förstår jag nu i efterhand (med tanke på det bitvis ganska blodiga innehållet). Boken hette Corpsing och var tydligen Toby Litts andra roman, och efter en snabbt kastad blick på baksidans korta redogörelse över handlingen, bestämde jag mig direkt för att investera i den. Det var inga dumt placerade pengar.

Corpsing är nämligen en sådan bok som drar in sin läsare och tar strupgrepp på honom. Det är korta effektiva kapitel som susar fram över läsaren närmast i överljudsfart och gör att man bara måste fortsätta till nästa, och till nästa, och till nästa. I alla fall hade boken den effekten på mig.

Corpsing handlar om Conrad, som bjuds ut på middag av sin före detta flickvän som han fortfarande har stora men helt obesvarade känslor för. Under middagen stormar en pistolbeväpnad man in i restaurangen och skjuter både Conrad och den före detta flickvännen till döds. Men Conrad dör inte, och detta blir hans stora olycka. Han överlever, på håret, och hamnar på sjukhus. Efter en lång konvalescens återvänder han hem, mestadels läkt i köttet, men inte på långa vägar hel i sinnet. Och eftersom han spenderar mesta tiden i sin rullstol har han tid att fundera. Vissa saker blir plågsamt tydliga, intriger och information som Conrad inte tidigare haft tillgång till uppenbarar sig plötsligt, och det faktum att mördaren visar sig vara en köpt hitman innebär att den verkligt ansvarige för mordet (beställaren) dessutom fortfarande är på fri fot. Conrad bestämmer sig för att reda upp alla frågetecken och hitta och döda den ansvarige för mordet på hans älskade ”flickvän”, om det så blir det sista han gör.

Det tog mig inte många dagar att läsa Corpsing, och när jag väl lade den ifrån mig var det med ett leende på läpparna. Toby Litt är helt enkelt en rasande skicklig författare, med en fantastisk berättarlust och en väl vässad penna. Jag insåg att jag var tvungen att ta reda på mer om honom, och köpte dessutom ytterligare en av hans romaner – Deadkidsongs. Det dröjde inte länge förrän jag åter hamnade på rygg i den lilla soffan i mitt arbetsrum (där jag gör mesta delen av mitt läsande) med den nya boken i högsta hugg.

Det visade sig, till min förvåning, att Deadkidsongs inte hade någonting gemensamt med Corpsing, förutom det faktum att Toby Litt hade skrivit dem båda förstås. Med tanke på den ekvilibristik Litt hade visat i deckar/intrig-genren med Corpsing, trodde jag nog inte att han skulle lämna genren så snart, men det visade sig vara fel. Istället var det en noggrann och mycket skarpsynt redogörelse över barndomen (eller i alla fall en sorts barndom) som växte fram över mig.

Deadkidsongs handlar om fyra pojkar i tio-tolvårs åldern som har bildat ett hemligt gäng, Gang, där de mycket målmedvetet och seriöst odlar ett förakt för vuxna och tränar sig inför en framtida invasion (av en obestämd fiende, ryss eller tysk eller något sådant). De unga pojkarna har ett eget språk med militärisk klang och mycket bestämda regler där vuxna ses som oförstående och våld är något heroiskt. Boken följer pojkarna under ett års tid, ett år som förändrar deras liv på ett omstörtande sätt och där bara två av de fyra lever vid årets och bokens slut.

Det är stora skillnader mellan Corpsing och Deadkidsongs. Corpsing är en publikfriande bok, en högoktanig dubbel-pipig deckarkomedi, medan Deadkidsongs är både djupare och allvarligare och betydligt svartare. Deadkidsongs är dock precis lika läsvärd, dock möjligen av en annan publik. Båda böckerna rekommenderas hjärtligt, tyvärr finns ingen av dem ännu översatt till svenska (vilket är ännu en förlagsmiss av enorma mått), men det kommer väl.

Jag hittade en del information om Litt på Internet, bland annat på hans egen websida, http://www.tobylitt.com, men min nyfikenhet fick mig att faktiskt ta kontakt med honom, och resultatet av denna kontakt är den intervju som följer nedan. Först skall jag dock nämna att Toby Litt är 34 år gammal och har släppt tre romaner (Beatnicks: An English Road Movie (1997), Corpsing(2000) och Deadkidsongs (2001)) samt två novellsamlingar (Adventures in capitalism och Exhibitionism).

Toby Litt är född i den engelska byn Bedfordshire men bor idag i London med sin flickvän. Han har tidigare jobbat som lärare på en engelsk skola i Prag, stått i bokaffär och textat TV-program, innan han började skriva på heltid. Han är välutbildad och har, som många andra författare idag, gått en kreativ skrivarkurs på universitetsnivå innan han fick sitt riktiga genombrott.

Både Beatnicks och Corpsing är på väg att bli filmer, vilket med största sannolikhet kommer att ta Toby Litt och hans litteratur till en helt annan nivå av kändisskap (och försäljningssiffror), men tills dess har han gott om tid till en intervju, helt exklusivt för SuperLounge.

INTERVJUN

1. I Sverige i dessa dagar är det väldigt vanligt att nya/debuterande författare har utbildat sig på författarskolor och jag upptäckte att även du har studerat kreativt skrivande. Hur har tiden på författarskola hjälpt och format dig?

Jag tror att jag formades som författare redan innan skrivarkursen (som förövrigt var Malcolm Bradbury’s Creative Writing M.A. på East Anglia-universitetet), men kursen hade ändå ett viktigt inflytande på mitt skrivande i flera år efteråt eftersom den gav mig insikten att skrivandet var mer av estetik än moralism för mig. Den gav mig också självförtroendet att skriva om nuet snarare än om ämnen ”lämpliga för litteratur”.

2. Finns det faror, tycker du, med det faktum att många av dagens nya författare just kommer från skrivarskolor?

Ja, det tycker jag. De vanligaste riktlinjerna på skrivarkurserna, framförallt de amerikanska, är ‘Show Don’t Tell’, ‘Write What You Know’ och ‘Keep It Simple, Stupid’. Dessa riktlinjer är uppenbart utformade för att hjälpa mediokra författare att skriva aningen bättre än skräp. För en verkligt intressant författare har dessa regler ingen mening alls, förutom möjligen som en övning i att bryta dem.

3. Skrev du även innan skrivarkursen, men lyckades inte bli publicerad, eller var ditt skrivande ett resultat av skolan?

Jag hade skrivit stora mängder material innan skrivarkursen – romaner och ett antal hundra dikter. Jag hade också fått både poesi och noveller publicerade. En del av detta tidiga material finns faktiskt på min websida, http://www.tobylitt.com.

4. Hur mycket av dig själv skiner igenom I ditt skrivande? Ta till exempel pojkarna i Deadkidsongs, hur mycket av dem kommer från egna upplevelser och erfarenheter? Jag fann dessutom att språket i den lilla novellen Of the third kind, på din websida, påminde mycket om det som pojkarna i Deadkidsongs pratade.

Novellen Of the third kind är en förebild till romanen Deadkidsongs. De utspelar sig båda I samma påhittade by, Amplewick, som är en sorts mutation av den by där jag själv växte upp, Ampthill. Språket i berättelserna är mycket likt det som jag själv pratade som 10-11 årig pojke; platserna är identiska men händelserna är påhittade.

5. Du verkar vara intresserad av film. Tänker du ibland i filmiska termer, när du skriver? Jag tänker framförallt på Corpsing och pistolkulorna. (I Corpsing låter Litt läsaren följa med kulorna in i offrets kropp, och beskriver mycket noggrant och kliniskt för vilka riktningar de tar och vad de ställer till med.) De avsnitten påminner mig om vissa scener i den amerikanska rättsläkar-serien C.S.I. där kameran ibland faktiskt följer kulans väg in i ett offers kropp på ett mycket grafiskt sätt.

Föregick jag möjligen C.S.I? I Corpsing hade jag faktiskt en tanke om att kombinera det filmiska med det icke-filmiska. Film kan ju, på grund av dess natur, bara visa vad som händer under inflytande av någon form av ljuskälla och kulorna inuti Lilys och Conrads kroppar befinner sig i mörker. Däremot ville jag försöka beskriva det i slow motion, som annars är en typisk cinematisk teknik.

6. Du tackar J.G. Ballard och hans roman Crash i eftertexten till Corpsing. På vilket sätt har Crash inspirerat dig?

Sexualiteten hos huvudkaraktärerna I Crash påverkas kraftigt av traumatiska möten med teknologi – bilkrascher för att vara exakt. Och detta (bilkrascherna OCH sexualiteten – reds. anm.) beskrivs mycket explicit av Ballard, in i minsta detalj. Jag ville göra något liknande, fast med skottskador. Conrad, berättaren i Corpsing, har fått sin sexualitet förstörd av att ha blivit skjuten. Han spenderar sedan resten av boken med att försöka komma tillbaka till sig själv som man.

7. Corpsing har en mycket snabb takt. Efter en stunds läsande fann jag att alla bokens korta kapitel kanske hade något med det att göra. Vad tycker du? När bestämde du dig för de där korta kapitlen? Var det i planeringen från början eller växte det fram under skrivandets gång?

Corpsing har 88 kapitel, vilket faktiskt råkar vara samma antal som det finns tangenter på en flygel. Jag gillar böcker som ökar, som accelererar. Jag brukar läsa exponentiellt, det första kapitlet tar lika lång tid för mig att läsa som de sista hundra sidorna tillsammans. Mitt skrivande imiterar kanske mina upplevelser som läsare. Jag har helt enkelt försökt att skriva beroendeframkallande prosa.

8. Hur ser din skrivarprocess ut? Är det ungefär ett års research och ett års skrivande för varje bok eller vad?

Det stämmer nog ungefär, fast min research för nästa bok går parallellt med skrivandet av den tidigare boken. Eller så har det i alla fall varit hittills. Jag tror alltid att jag skall göra mer research än vad jag sedan gör. Med Corpsing ville jag verkligen få de medicinska detaljerna absolut rätt. Med Deadkidsongs däremot hade den research jag gjorde mindre inflytande på den färdiga romanen. Det var mer att komma i en viss stämning som gällde.

9. Alla författare har olika sätt att närma sig sitt skrivande. HUR skriver du?

Varje bok har varit annorlunda för mig. När jag började skriva på heltid, så började jag också skriva på mornarna – men det var bara för att jag var hemma just då, snarare än på jobbet. I övrigt så försöker jag skriva varje dag.

10. Finns det något annat än skrivandet som du tycker att du är riktigt bra på?

Det är faktiskt en intressant fråga. Jag skulle vilja påstå att jag är en rätt duktig ”lyssnare-på-musik”. Nej, jag önskar att jag hade expertkunskaper i något intressant ämne men jag tror att de flesta författare är dömda att vara generalister.

11. Vad jobbar du med just nu? Är det nytt material på gång?

Nytt material är på gång. Adventures in Capitalism, min första novellsamling, skall ges ut i nyutgåva i januari – e-boken kommer att innehålla en hel del tidigare opublicerat material. Exhibitionism, min senaste bok, också med noveller, kommer att komma i pocket ungefär samtidigt. Min nya roman, Finding Myself, kommer ut i juni 2003. Så snart jag känner mig nöjd med det kommer jag också att publicera ännu nyare material på min hemsida.

12. Jag har läst att både Corpsing och Beatnicks håller på att bli filmer. Hur går det med det?

Med Corpsing händer det inte så mycket alls just nu. Beatnicks däremot har både regissör, producent och manusförfattare och är närmare att bli film än någonsin tidigare. Ingen skådespelare har dock kopplats till den ännu.

13. Vilka känslor har du angående att dina böcker håller på att bli film? Känner du dig glad och stolt över ”ditt barn”, eller känner du mer att du håller på att tappa kontrollen över något som en gång var bara ditt?

Det hamnar någonstans mellan illamående och att jag försöker att inte bryr mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s