Zero Dark Thirty – recension

Zero Dark Thirty – av Kathryn Bigelow

Zero Dark Thirty är inte en krigsfilm, det är mer en antikrigsfilm, eller ”så här ser verkligheten ut och det är förjävligt”-film.
Bigelow skildrar jakten på Osama Bin Laden i Zero Dark Thirty. Hon gör det genom huvudpersonen Maya, som är den person inom CIA som driver denna jakt hårdast. Maya skildras som en kvinna med få kvinnliga egenskaper, vilket är befriande på många sätt. Hon har inga vänner och ingen partner, hon ÄR sitt jobb, och hon lider sannolikt av någon diagnos dessutom. Hon berörs av den tortyr hon ser och deltar i, men hon gör inget för att stoppa den. Tortyren är ett medel och tortyren behövs för att komma vidare i jakten på Bin Laden.
För denna icke dömande skildring av amerikansk tortyr av fångar har Bigelow blivit väldigt kritiserad. Med rätta. Tortyren är vidrig och risken är stor att miljontals amerikanare ser detta och tycker det är ballt och bra gjort.

Nåväl, jakten på Bin Laden är spännande, det är smart och effektivt, men, det finns en sak jag tycker brister i Bigelows annars så solida hantverk. Huvudpersonen Maya brister ut i tårar i slutet av filmen. Bin Laden är död och hon är färdig med sitt uppdrag. Hon har lyckats. Så då måste hon, kvinna som hon är, gråta en skvätt. Jag köper det inte.
Jag tror inte att verklighetens Maya grät en enda tår, och det är löjligt att plötsligt försöka ”förkvinnliga” henne. Hade det varit en man hade han tagit en sup.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s